Prefer audio? Listen anywhere
Min fru tittade på mig en kväll och sa "jag vill leva livet nu."
Jag hade gjort om hela mitt liv till en korridor. Varje rum jag klev in i var bara en passage till nästa. Jag satte mig aldrig ner. Och jag tror att de flesta av oss lever så. Inte för att vi är dumma. Utan för att vi har ärvt en berättelse om att lyckan finns där framme, bakom nästa mål, och att vi förtjänar den om vi bara springer tillräckligt fort.
Den berättelsen är inte bara fel. Den gör oss sjuka. Och den gör oss ensamma. Och i det här samtalet med Erik Fernholm ville jag utforska varför. Att det inte handlar om dig som individ. Det handlar om ett helt civilisatoriskt löfte som inte kan infrias. Och om vad som händer med ett samhälle som bygger allt, karriärer, skolor, marknader, föräldraskap, kring en idé om att du är en separat varelse som ska optimera sig själv till lycka.
Erik har utforskat det i 15 år. Genom kognitiv neurovetenskap, genom hundratusentals deltagare i program för inre utveckling, och genom sitt eget liv. Det han beskriver är inte personlig utveckling. Det är en diagnos av vår tid.
🎙️ Gäst
Erik Fernholm förlorade sin pappa i en överdos när han var tolv. Pappan var OS-atlet med en barndomsdröm om att bli världens bästa diskuskastare. Erik flyttade hemifrån vid 14. Lärde sig fixa allt själv.
Det mönstret blev hans identitet. Vänner som bad honom höra av sig. En fru vars oro han avfärdade i 13 år. Tills den räddade deras sons liv.
Idag är han ledarutvecklare och en av initiativtagarna bakom Inner Development Goals. Hans forskning ger honom språket. Hans historia ger honom blicken.
🔥 Nyckelinsikter från avsnittet
✅ Löftet som inte kan infrias
Vi bestämde kollektivt att lycka är ett personligt projekt. Generationen som hade en fot i äldre strukturer klarar sig. Men titta på deras barn. Obegränsad frihet utan en enda ledtråd om vad friheten är till för. Psykisk ohälsa bland unga har exploderat. Kanske inte trots friheten. Kanske på grund av den.
✅ Den insocialiserade psykopatin
Vi går förbi människor som fryser på gatan. Inte för att vi inte bryr oss. Utan för att vi ska på ett möte. Ge en människa tvåhundra kronor och be henne spendera hälften på någon annan. Hon mår bättre av den hon gav bort. Varje gång. Överallt. Vi vet vilka vi är. Vi lever bara inte så.
✅ Jaget som äter sig självt
Ju mer din inre monolog kretsar kring jag, mig, mitt, desto mer ångestfylld blir din värld. Det bästa receptet mot depression? Hjälp någon annan som är deprimerad. Mening kräver att du underkastar dig något som inte handlar om dig.
✅ Det modigaste ledarskapet
Eriks fru bar oron. Hans vänner ville bli insläppta. "Det var inte ens på menyn att be om hjälp." Men när du aldrig ber om hjälp berövar du andra det mest meningsfulla de kan göra. Du tar ifrån dem mening.
✅ Violinen i rockkonserten
Rösten som vet vad som är värt att göra finns i alla. Men ju snabbare du springer, desto högre blir allt annat. Dina bästa idéer kommer på söndagspromenaden. Det vet du redan.
✅ Det finns inget rum i slutet av korridoren
Alan Watts sa att livet inte är en resa. Det är musik. Poängen med en låt är inte att komma till slutet. Det finns bara den här stunden. Och valet att dansa så att fler kan dansa. Eller att fortsätta springa ensam mot ett rum som inte finns.
Read the full transcript
driver vad jag tycker är kanske en av de viktigaste frågorna Som vi som generation, vi som samhälle kämpar med just nu har blivit liksom din yrkes passion, kan inte du zooma in oss litegrann i vad det är du gör och varför känns det viktigt ja
grund och botten är det en fråga kring Hur kan vi bidra till våra egna och till andras liv på bästa möjliga sätt?
Och i det, hur kommer det sig att vi inte lär oss? Hur kommer det sig att vi har skapat en ohållbar relation till miljön till exempel? En inconvenient truth kom rätt många år sedan.
Och
vi har bara ökat på. Så vi verkar vara oförmögna till att bromsa eller ändra riktning. Så hur kan man jobba genom en sån låsning?
Jag
jobbar mycket som ledarutvecklare och föreläsare kring just hur vi anpassar oss till komplexitet. Och hur det ofta handlar om hur den inre världen också kan hindra i våra reaktioner inlärda mönster. Och hur vi också kan förstärka människors kapaciteter till att bättre svara an till den situation de står inför Oavsett om det är på nytta, ansvar, psykisk ohälsa, vilken fråga det nu än är.
Du har ju en bakgrund som vetenskapskommunikatör, så går det att svara på frågan hur hamnade vi här?
Så det jag pluggade akademiskt var ju kognitiv neurovetenskap och kulturantropologi och massor med andra ämnen. Men... Och här skulle ju historiker ha sitt svar, järnforskare har sitt.
Jag tror att någonstans, det börjar med jordbruket, tror jag, i grund och botten. När vi gick från ett sätt att förhålla oss till världen och vardagen och livet som var klanbaserat och evolutionärt sett så är våra hjärnor fortfarande anpassade till den miljön.
Så
fort vi började stanna upp och spara på något sätt vårt överblivna kapital eller skörden och stannade till så ändrade det helt vårt samhälle och hur vi förhåller oss till andra och världen.
Och när teknologin kom in och plogen kom in, då är de som har överkroppsstyrkan för att styra den här plogen. De har mer makt mer att säga till dem och då förskjuts makten från kvinnorna till männen. Och det är... Har visat sig vara kanske ett oklokt move att flytta sig till bara ett sätt att se på världen.
Mer linjärt, mer statiskt, i en värld som faktiskt inte är sådan. Nedströms från det så om vi rullar fram bandet så ser jag att det som har hänt sedan 70-talet har egentligen tagit av. Och där en stor del av de riktiga hållbarhetsutmaningarna och utmaningarna som vi har i samhället idag. Började någonstans där.
Vad
hände på 70-talet då som satte igång det?
Jag tror att marknadslogiken, individualismen och ett förhållningssätt som är att jag ska vinna oavsett vad och livet är en tävling. Den fick fäste kanske som en motreaktion på det som hände på 60-talet och 70-talet. Men 80-tal 90-tal framåt så var det verkligen jag gör jag, mig med mig, mer med mer.
Den berättelsen har ju drivit på enormt mycket innovation och tillväxt Och samtidigt ser vi att externaliteterna av det sättet att leva sina liv och driva sina bolag och driva sina marknader är... De externaliteterna har nu kommit tillbaka. I en värld som sitter ihop så finns ju inte externaliteter. Det är bara det att du slutar bokföra dem.
Din berättelse slutar vid att du dumpar skräpet där borta eller att du inte tar hänsyn till den där effekten, den där kostnaden. Ja Och när alla gör så tillsammans så får vi mikroplasterna som nu är 0,5% av vår hjärnas biomassa är mikroplaster Mikroplaster finns i modersmjölken, det finns liksom överallt i hela världen.
Det var ingen som ville ha ohållbara förhållningssätt till världen och systemen. Men det blir konsekvensen av att vi tror att världen då är ifrånkopplad och att vi kan optimera för bara min lilla värld här. Och det är klart att du kan det och du kan öka hastigheten på det sättet genom att hänsyn är mindre.
Men konsekvensen av kostnaden kommer att bäras någonstans. Och det är det som vi nu börjar se på någon aggregerad systemnivå. Men den här tanken om externaliteter blir ju lite att kostnaden uppstår någon annanstans Men det som är fascinerande också är ju att man ser till hur...
Hur mår vi
sker ju kostnaden även för dig.
Även hos oss, ja.
Vad är Vad är liksom the state of the union på mående mående just nu?
det här är ju en komplex fråga.
För
vanligtvis när du mäter välmående så mäter du från Från forskningens sida mäter vi på två sätt. Det ena är att fråga hur mår du just nu på en skala ett till tio mer eller mindre, så affektivt välmående.
Och det andra är hur tillfredsställd är du med livet.
Och
då börjar du jämföra och tänka på normer tänka på hur gammal du är och vad du tycker att du borde ha åstadkommit. Så den ena en tanke om berättelser den andra är hur mår jag just nu. Och de här är inte ens speciellt kopplade till varandra.
Om
jag minns rätt så är korrelationen 0,4.
Så
du kan må rätt bra men ha en berättelse om att du inte är på rätt plats eller vice versa. Men båda de här måtten och alla mått på välmående mäter bara individen. Så du skulle i teorin kunna ha människor som har livsstilar som kostar andra människor ganska mycket men där de själva är väldigt lyckliga.
Vilket är en typ av den lutar emot en typ av psykopatisk definition av lycka. Där jag kan i isolation bara fokusera på mitt mående och konsekvenserna och nedströms av det bär inte jag Så det spelar inte mig så stor roll. Så man måste ha det i åtanke när man pratar om state of the union i välmående för att i I Sverige så ser vi att vi har väldigt lyckliga lyckliga vuxna.
Ja, okej. Och hur gammal är man när man är vuxen? Jag
tror att de här måtten överlappar litegrann, för det jag ska också säga är att vi har väldigt olyckliga unga. Vi Vi har avvikande olyckliga unga. Och Sverige är ju ett av de mest individualistiska och sekulära länderna i världen. Vi Vi lät Gud dö för länge länge sedan.
Och
definitionen när Gud försvann och vi blev sekulära, men det som hände var också att det är inte bara att vi tänker att vi är individer som är frånkopplade till systemet jag ska optimera för mig. Det är också att jag tror att jag vet vad det goda är.
Det
är det individualismen också handlar om till stor del.
Som att jag kan bedöma och veta vad det goda är. Vilket är en ganska, jag menar tidigare har man haft visdomstraditioner som ska ta de här unga människorna med initieringsriter in i vuxenlivet. Och ofta handlar det om att Trycka till dem litegrann och liksom få dem att inte ha den här hybristiska jag vet min sann, om jag bara får det jag vill då kommer jag bli lycklig.
Och det har ju helt försvunnit och idag har vi liksom en marknad som egentligen bygger på att jag ska få det jag vill och jag vet vad det är och om jag får det så blir jag lycklig och det är så hela liksom, det är ju grundteorin av den osynliga handen att såhär och vad folk vill kommer anpassa sig till de signaler de får från marknaden och från sitt liv så kommer de börja värdera det med pengar men det är inte alls det som händer för att det som vi vill går att korrumpera, det går att påverka, det är det marknadsföring är vilken marknadsföringskampanj som helst som inte som inte handlar om basbehov handlar om att ge dem en en känsla av att de kan tillgodose gärna ett djupare behov genom en symptombehandling så att de liksom kommer tillbaka på min abonnemangstjänst här
Det
är ju parallellt med det här också.
Det är inte bara religionen som är demonterad utan det är ju hela idrottsförening, Sverige och allting som är att göra för någon annan.
Det här är den stora paradoxen i de skandinaviska länderna, att vi hade en extremt extremt kollektivistisk anda kring kring folkhemmet, folkskolorna vid gemensamma fackförbunden där där man accepterade att ja, vi är individer och jag måste få agera med autonomi.
Det är grundbehov i psyket, att jag kan få agera efter mina känslor, mina behov agera efter det jag vill. Men samtidigt måste jag också kompromissa det med någon typ av gemenskap Ja. Om jag bara gör det jag vill, då förlorar jag gruppen. Om jag bara gör det gruppen vill, då förlorar jag mig själv. Så det alltid en kompromiss mellan relatedness eller gemenskap, och och autonomi.
Det här är ju liksom, self-determination theory, liksom grundupptäckt, är att de här två, alltså allt är motpol. Och är också lite politiskt, ser man höger och vänster, men att de går också att hijacka. Du kan få liksom en förflyttning i hur du tänker att du ska tillgodose det här behovet,
som
kan hamna i mer eller mindre...
Ja. Otillfredsställelse, men en förhoppning om att det snart kommer att bli tillfredsställt.
Och
då behöver jag bara mer av det som inte gick till mig sist. Och marknaden lutar ju utifrån sådana lösningar, för där kan du tjäna mer pengar. Även om du har goda människor som jobbar i bolag, goda kunder, så kommer ändå systemets spelet luta åt ett sådant typ av lösningar.
Och utmaningen med det här är att du kan ha väldigt lyckliga vuxna i ett sådant samhälle, men när individualismen går för långt och valmöjligheterna blir för stora och speciellt när du överlämnar visdomsuppdraget till ungdomarna själva.
Alltså
vi har ju förlorat kopplingen mellan att vi den äldre generationen har ett ansvar att ge över det absolut bästa, det visaste vi, till nästa generation.
När man lämnar det tillbaka till dem så blir det Överväldigande för jag har liksom allt ansvar att leva ett lyckligt liv ett framgångsrikt liv men jag har ingen erfarenhet överhuvudtaget och ingen ger mig en norm ingen ger mig ens en identitet jag får välja kön, jag får välja livsstil jag får välja allt nu och så tänker vi att, det är så nöjt men vi ger ju dem frihet de får välja helt själva men frihet utan kapacitet att svara an frihet utan värderingar är bland det våldsammaste du kan ge någon annan och det tänker vi inte på för det låter ju så fint men följ din lycka
du kan
bli vad som
helst så länge som du blir lycklig så någonstans den generationen som växte upp under 70-talet hade ju kanske en kontrareaktion på det som tidigare var ganska hårda normer att man måste bli det de tidigare generationerna var och där var det mer som visade vi ska bara köra på det vi vill och nu det kanske funkar rätt bra för dem för de stod ju ändå på en gemensam grund de var rätt vana vid att jobba kollektivt ändå men nu när man lämnar över det till deras barn eller nästa generation så ser man att det här blir Helt överväldigande den psykiska ohälsan har ju liksom exploderat bland unga och det känns, det är nästan så att vi riskerar att förlora en stor del av en hel generations kapacitet in i psykisk ohälsa och För att vi har liksom naivt tänkt ja men här, ta en smartphone när du är 13 och gör vad du vill.
Jag är din kompis som förälder inte någon med ett bildningsuppdrag.
Jag tänker, det här för ju oss över lite grann på inner development goal och ditt professionella jobb för att försöka hjälpa oss kollektivt framåt Kan du inte beskriva vad är liksom EQR K29, inner development goal?
Så egentligen så Handlar det om, hur kan vi Vårda ta hand om, bidra till livet självt och framtida generationer. Vad Vad betyder det att ta ansvar och hur bidrar vi till någonting som är mer meningsfullt egentligen? Det har vi utforskat i stiftelsen Ekskäret sedan snart 15 år tillbaka och specifikt vad är kopplingen mellan den inre världen, den inre utvecklingen och samhällsnytta?
Inre utveckling traditionellt sett har jag sett som antingen hur blir jag lyckligare? Hur använder jag yoga och meditation och vi passar alla de grejerna för att bli lyckligare? Eller hur använder jag inre utveckling för att bli mer framgångsrik?
ofta kommer man ju till den världen som konsekvens av ett trauma som till slut är tillräckligt uruselt för att bara bli av med det dåliga är det säkert men
det
är väl en del av att bli lyckligare
mindre lidande eller hantera smärta och att sedan må bättre oavsett om jag börjar lågt eller högt liksom men det är inte där vi utforskar alls utan vi utvecklar snarare i meningsskapande som individen, alltså hur kan jag orientera mig i världen?
Vem tror jag att jag är och vad ser jag som värdefullt? Och hur den Kan utvecklas
mot
ett sätt att agera i världen som är mer klokare, som är mer vist och mer ansvarstagande. Så vi har individer som jobbar för de här helheterna men också tar ansvar för sig själva. Och det här är ju liksom de individerna som också har förändrat system och samhällen genom historien.
Det krävs några få som har sådana typer av perspektiv som kan skifta hela system. Så det är liksom e-skäret. Och i det arbetet så har vi sett att det finns ju många historiska exempel och evidensbaserade exempel på när människor får en del stöd genom gemenskap, genom bra verktyg i en kontext där de kan få träna och agera för det här så kan man bygga den här typen av bildning eller den här typen av förmågor som gör att de senare i livet eller direkt efteråt också kan ha enormt mycket större effekter
som
är positiva.
Så. Och det var det som jag och Niklas Adalbert, Klarna Grundaren och Thomas Björkman startade när vi startade 29K. Det vill säga såhär, de här verktygerna som har enormt stor effekt på människors liv och kan förändra liksom riktningen på någons liv. Just nu så är de väldigt dyra. Speciellt de evidensbaserade.
Eller så är de lite halvt misaligned där det blir en prenumerationstjänst hos någon guru. Och jag känner att de är bara tillgängliga just nu för de som har råd med det.
Så
hur kan vi se till att folk får tillgång till det på ett sätt som är lika effektivt men som skalar? Och mycket av hemligheten i SNYKs plattform till varför det har funkat.
Vi har haft hundratusen människor som mer eller mindre som vi vet har förändrat sina liv tack vare de här programmen. Och det är ju för att den största interventionen är gemenskapen.
Det
är inte verktyget, det är inte att jag fick en insikt, det är inte att jag läste en bok, det är inte att jag har förstått någonting.
Det är att du och jag och en liten grupp människor, precis som en AA, möts. Alla är med på att vi alla är lite paj. Ingen har hundra procent koll på sig själv här. Och det som kan skapas i den gruppen är ett sätt att lyssna lyssna och förstå sig själv på på ett sätt som också kan vara väldigt transformativt. Adderar du då på
evidensbaserade verktyg så har du ett enormt tryck i den maskinen. Så i det arbetet med att bygga den plattformen så märkte vi också att det räcker liksom inte. Att vi bygger en plats där folk kan förändra sina liv och få tillgång till det räcker inte. För det finns inte en berättelse där ute som säger att här är avgörande Som säger att det här är väldigt, väldigt viktigt.
Så när jag mötte många potentiella filantroper och försökte resa pengar till initiativet som är non-profit och plattformen är gratis,
nu
heter den Aware, så märkte jag att jag kan inte lägga en halvtimme i ett möte på att bara förklara varför inre utveckling är så viktigt. Så istället så initierade vi det här Inre Development Goals som tillsammans med Jakob Trollbäck handlar om SDG-erna som FN satte upp när 17 målen.
Halva tiden har gått, mer än halva tiden har gått då. Vi har inte nått något av dem. Alla de indikatorerna går åt fel håll. Och vi lär oss liksom inte. Det är något som verkligen saknas av oss. Vi springer på precis motsatt håll här och vi är oförmögna till att bromsa som vi sa tidigare. Så Inre Development Goals handlar om att fråga nu då 22 000 olika experter runt om i världen, vilka förmågor är det, vilka perspektiv är det som saknas
för
att vi ska kunna nå, för att vi ska kunna bidra till en hållbar värld
för
oss själva och för andra.
Och det har blivit ett enormt initiativ globalt, men det handlar egentligen om att se att den inre världen är där problemen började,
att
vi tror att vi är separata individer, att världen är en maskin, att vi är rationella beslutsfattare som har full insyn i oss själva, har full kontroll liksom, och att vi vet vad det goda är.
Det
gör att vi blir ganska naiva och ganska blinda för alla våra skuggor och springer på allt snabbare. Så det har blivit en global rörelse med regeringar och 900 hubbar runt om i världen, runda bordsamtal på Vita Huset, inte under Trumps ledning, om hur den inre världen är
så
otroligt mycket viktigare än vad vi tidigare har gett en cred för.
Och att det inte nödvändigtvis handlar om att måla Att bättre, eller inte må sämre,
eller
framgång, utan det handlar faktiskt om bildning, om hur kan vi förstå oss själva och världen mer, så att vi kan agera på ett sätt som faktiskt inte sabbar för framtida nationer eller för oss själva.
Om du har lyssnat på den här podden ett tag så vet du vad jag tycker om AI. tycker att det är så sjukt spännande kring vad vi kommer kunna möjliggöra för affärsinnovationer både för företag och för oss som mänsklighet kring det. jag ser också hur mycket företagen kämpar. tror inte att utmaningen primärt är teknisk jag tror att den är mänsklig och den är till och med strategisk för dig som sitter i en ledningsgrupp.
I ledningsgrupper idag så förstår vi inte tekniken tillräckligt mycket. Och det handlar inte om att alla ska bli tekniker, utan det handlar om att vi måste förstå vad den här tekniken möjliggör för att kunna ha en riktig Affärsdiskussion en riktigt strategisk diskussion kring vårt bolag och hur vi ska frodas i den här nya verkligheten.
Så om jämför med en tidigare revolution exempelvis ta internetrevolutionen. stora förändringen för oss som samhälle det var ju inte när en bokaffär helt plötsligt fick en hemsida. Utan det var ju när vi hade byggt ut infrastrukturen för onlinebetalningar och då hade nya spelare som Amazon som totalt disruptade marknaden.
Det är det som vi saknar i dagsläget kopplat till AI. Hur kan vi göra saker som vi fundamentalt aldrig kunde göra förut? Och för att kunna ha den diskussionen så måste du som ledare förstå mer av tekniken. Och det är precis därför jag bygger Grail. Så min bakgrund är att jag har spenderat 15 år inom strategi och affärsutveckling och de senaste tre åren intensivt inom AI.
Jag gifter ihop de här två världarna vill jobba med en vd i varje bransch som genuint vill ta det här stora steget det är det jag letar efter. Våren håller på att fylla på sig vilket är superspännande Grail har varit i liksom in the works i några månader nu så att jag har relativt mycket bokningar för våren men det finns fortfarande plats kvar.
Så if you're that guy or that girl som verkligen vill göra en dent i din marknad då vill jag prata med dig. Gå till grail.works så tar vi det därifrån. Nu går vi tillbaka till avsnittet.
Har du ett narrativ om vad det goda är?
Det är intressant om man liksom säger att det är både en del av problemet samtidigt som någon bild av vad vi strävar efter är ändå centralt för den här berättelsen Ja
exakt. Visst. Det är ju en enormt komplex fråga Jag tror att så fort du identifierar dig med någonting, så fort du tror att du med säkerhet har ett svar, och det här är det hjärnan gör, den älskar en enkel berättelse.
Och så fort du gör det så slutar du lära dig.
Så
fort du tror att du vet så slutar du lära dig. Så jag tror att, jag gillar begreppet i engelskan som är sacred,
som
är det helgade.
Ja.
Det är inte ett sekulärt begrepp, men jag tror att man kan använda den då, som handlar om, många filosofer har jobbat med det här begreppet tidigare och säger att det går inte att definiera vad det är.
Det går inte att fånga i ord, för språket har inte den kapaciteten till att spegla den komplexiteten. Så det någon säger att det helgade är, är inte, mer eller mindre.
Det
här är ju från Doubted Ching, liksom. Och att då säga att du kommer aldrig kunna veta det. Är en mycket mer ödmjuk position som liksom tar den här rationella idén om att den vetenskapliga approachen kommer kunna förstå hela världen någon gång och förödmjukar den idén och säger såhär, vet du vad, det kommer du aldrig kunna göra för den här komplexiteten är över vår kapacitet kognitivt att förstå.
finns en slitning i. Jag tänker att mycket av det här dåliga måendet är ju också en inre domarröst som beskriver att du aldrig är tillräcklig du är inte good enough.
Du prestationskrav. Att vägen till mer av det goda är att bli ännu mer medveten om dina skavigheter på något vis. Finns det en slitning i det?
Ja exakt Visst Och jag tror att det är nog en ganska vanlig reaktion till Om folk hör det jag säger nu så är det så här vadå ska jag ännu mer göra de här grejerna som jag känner mig otillräcklig i Och det är inte nödvändigtvis det som jag tror är slutsatsen.
Utan anledningen till att jag är väldigt... Fast vid den positionen är för att all hjärnforskning visar på att du är en god människa redan från start. dina grundläggande psykologiska behov är att få vara dig själv, få bidra till en gemenskap få vara i kontakt med andra människor och att få utvecklas.
Sen lägger vi på raster av kulturella identiteter och berättelser som ofta håller oss frånkopplade. Att jag måste skydda mig själv, jag måste optimera mig själv, jag måste ha makt, jag måste ha status, jag måste ha pengar. Min grundbehov är det att försöka tillgodose mig med de här recepten med de här strategierna.
Och jag tror att det är genom att syna de recepten de identiteterna, att jag är en bra ledare men jag är inte intresserad av vart jag inte är en bra ledare. Om jag redan kommer från ett plats där jag vill ju väl,
jag
vill ju väl från början. Men om jag tror att jag är god, då kommer skuggan befästas.
För
då är jag inte intresserad av att se vart jag är, vart jag brister.
För
då blir också fallet från identiteten väldigt högt. Men jag har jobbat mycket med försvarsmaktens ledarskap de senaste tio åren. Och du ser ju det här hos seniora ledare, oavsett om det är Försvarsmakten eller IKEA eller vad det nu må vara. Så ser du det här att så fort du har en ledare som har...
Kristalliserat sig själv och identifierat sig med att vara duktig med att vara bra då slutar man lära sig och fallet blir väldigt högt. Men Men om du har någon som hela tiden är såhär jag jag är intresserad av mina skuggor. Det finns Det finns ingenting i min skugga som du kommer kunna visa mig med din feedback som jag inte har sett än, eller som jag inte är intresserad av.
Och Och att liksom utforska den platsen, att finns någonting under det
Mm
Som är sunt. Det Det finns något sjukt sunt med alla människor liksom. Det är ingen som vaknar upp på morgonen och säger såhär, jag hoppas att jag har en meningslös dag idag. Ingen vaknar upp i den känslan. Alla vill ha en meningsfull dag. Det är ingen som vaknar upp på morgonen och säger såhär, jag hoppas att jag blir utanför.
Jag
hoppas att jag får uppleva lite ensamhet idag. Nej, det är ingen som vaknar upp i den längtan för alla vill känna gemenskap. Så i i vår kropp så har vi de här sunda drivkrafterna. Det är vad det betyder att vara människa. Och det här är ju liksom lite grunt för att alla har igen, fötts in i ett samhälle där det man ser På ytan är är typ ett ett spel av monopol.
Där alla är såhär jag ska roffa Jag ska få så mycket som möjligt så snabbt som möjligt till mig, mig, mig. Och min berättelse om samhället när När jag ser alla spela det här monopolspelet och roffa individualistiska är ju givetvis en berättelse av att såhär Alltså jag vet inte ens om jag vill vara med i det här.
Jag
Jag känner inte igen mig i det här. Det är jag som är fel. Det var ju min känsla när jag var liten. Jag är ju en alien i det här samhället. Och senare har jag förstått att nej det var inte så. Det var ju bara att strategierna gör gör att vi agerar lite lite grann som självupptagna. Lite grann som att vi inte tärs inte konsekvenserna.
Och människor som gör det, som har en diagnos för det, det är ju narcissism och psykopati.
Jag
bryr mig bara om mig själv och jag struntar i konsekvenserna av mina handlingar på andra människor. Och det Det är ju det som spelet har har ett incitament för. Det Och det här är ju en smärtsam berättelse att få syn på.
Men vi får inte dra slutsatser att människan är sådan. Det är den ju verkligen inte. Och det här kan man ju testa sig själv. Första gången jag fick ett föreläsningsuppdrag, någonsin. Jag försökte aldrig bli föreläsare. Jag har liksom ingen avsikt för att bli det. Men det var att jag läste på, det här var när jag var student, jag läste på om lyckoforskningen.
Och så finns det liksom ett fynd som de har hittat som är liksom igen och igen och igen. Oavsett var i världen så hittar man samma mönster. Och det är att om du går fram till folk och ger dem 200 lappar. Och de spenderar ena på sig själva och den andra på någon annan. Då blir de lyckligare av den de spenderade på någon annan.
Och det säger så sjukt mycket om vad det betyder att vara människa Men det inte så människorna spenderade hundralappar de hade dagen innan i plånboken liksom. Så jag gick ut på stan och gav bort en massa pengar till främlingar. Vilket är mycket svårare än vad man tror. Man tror att alla vill ha pengar, men det är verkligen inte så.
Så jag gav bort de här pengarna och sa, spenderar ni ena på själv spenderar ni den andra på någon annan. Och fundera på känn efter i slutet på dagen, vilken av de påverkades mest, vilken av de här känns mest i dig. Inte för att göra studier en studie när den är gjord utan för att påvisa och påminna människor om vilka de egentligen är,
trots
det här spelet som vi har socialiserat sig in i.
Jag tror att det är en av de grejerna som gör att vi blir lite immuna mot utveckling, mot ledarutveckling, mot ansvar. Det är att vi inte är helt övertygade i grunden om vilka vi är. Vi har liksom inte känt efter i kroppen när vi egentligen mår som bäst. Utan vi är fast med berättelserna. Jag tror att jag måste ha lite mer.
Jag tror att måste, jag menar när jag gick hit Så passerade jag liksom en Bentley på gatan. Alltså den personen som har köpt den här Bentley, han ska kunna ta förmodligen en hand faktiskt. Skulle kunna tagit hälften av de pengarna och förändrat livet på liksom tio familjer som är på knäna.
Ja.
Och det finns väldigt mycket sorg i det.
Som
är liksom att vi är så inskolade i mer, mer, mer. Att vi kan gå förbi folk på gatan. Och samhället kräver ju det av oss. Vi måste gå förbi folk på gatan som ligger där och fryser i vintern i Sverige. För att vi ska iväg på ett möte, liksom. Alltså det är ju en insocialiserad psykopati.
Som marknaden kräver av oss, som konkurrensen kräver av oss. Och det är inte det att konkurrensen är fel. Det är inte det att vi kan gå omkring och rädda alla som kämpar. Men att vi har kopplat bort vårt ansvar helt,
är
ett djupt problem. För till slut börjar vi tro att det sådana vi är.
Du la in han i Bentley-berättelsen Finns det några gruppskillnader mellan män och kvinnor som är relevanta i det här?
Eller är det här, vi delar alla samma båt?
Alltså män och kvinnor, så vad datan visar, det här är liksom inte så PK-ämne. Evidensen kring manligt och kvinnligt är inte PK att prata om. Men det finns neurologiska skillnader som inte är inlärda.
Tar
du en nyfödd bebis
som
är kvinna eller lite flicka Och visar dem prylar, traktorer, bilar, whatever, och dockor.
Så kommer hennes hjärna i fmrin lysa upp
när
den tittar på allt som har ett ansikte.
Mm. Mm
Och tar en liten pojkbäbbis så kommer den inte alls lysa mycket för de grejerna som har ett ansikte utan mer för prylar och saker. Och man kan prata om det här som könsskillnader. Man kan också prata om det som ett annat sätt att prata om det så lite mer neutralt Att prata om vänster och höger hjärnhalva Att de är optimerade för olika saker.
Den ena ser delar och den andra ser helheter. Den ena är mer relationell och den andra är mer projektorienterad. Så ja, det finns ju skillnader också i vad vi värderar evolutionärt. Även som spelar ut sig på gruppnivå. Kanske inte alltid på individnivå men på gruppnivå. Mellan könen och som inte verkar vara socialt konstruerade.
Igen så vill vi gärna ha en socialt konstruerad berättelse. För att det säger att vi är fria.
Och
vi kan vara hur fria som helst. Du kan designa dig själv, du kan bli vad du vill. Istället för att säga, nej vänta lite nu. Hur verkar din hjärna funka? Vilket mönster finns det redan där? Du verkar vara en sån här person.
Okej coolt Då är bra för dig att du får reda på det. Och det här är lite grann utmaningen när vi även lägger över det på barnen. Så att du kan bli vad du vill, hur du vill, när du vill, vilken identitet du vill. inte ge dem en spegling av det mönstret de redan har. Ja. Är inte främjande för deras långsiktiga välmående.
De behöver få koll på sitt mönster rätt tidigt. Vilket det är. Eller om det är mitt emellan. till varför jag frågar det är. Om man tänker att. Ofta behöver du hjälp Framförallt kanske de första stegen. Av en självmedvetande resa. Har du inte fått det i uppväxten För att du har en medveten föräldragestalter runt omkring dig.
Så är det ju via grupparbeten Eller terapi. Eller appar för den delen. Som börjar komma mer och mer också. Men om man tänker just den här. Relationella nyfikenheten Som kanske ligger bland kvinnor. Min upplevelse. Jag har ju varit ganska mycket i retreat världen. Det är ganska tydligt att det är en kvinnodominerad värld.
Nu
kanske jag har haft en väldigt. Small sample size.
Det är
min erfarenhet
också.
Ser man på gruppnivå I de här lyckoforskning Statistiken
Att
det är skillnad mellan. Kvinnor och mäns lycka. Som konsekvens av att det kanske finns då mer. Community. För kvinnor.
har i regel mer ångest än män. Evolutionärt sett finns det en del teorier kring varför det är. Och män är risktagande på vissa sätt. Inte på alla sätt, men på vissa sätt mer än kvinnor. Män har en ökad spatial, tredimensionell fysisk förmåga.
Och kvinnor har mycket högre förmåga att relatera social-emotionell kompetens Som är bättre om man ska ha hårdare. Och den här evolutionära förklaringen till ångesten. Jag hade verkligen en extremt tydlig upplevelse av det här i vårt hem. Bara några månader sedan.
Så kvinnor har mer ångest. Och det är för att, evolutionärt sett. Och det här får man hålla med lätt hand. Det här inte sanningar. Evolutionära teorier De inte evidensbaserade som i kasuala samband.
Men
man försöker förklara varför man ser sådana här trender. Och man kan se andra arter och så vidare. Så det hypotesen är att anledningen till att kvinnor skulle ha mer ångest Är för att de är den primära vårdnadshavaren under bebisens första tid.
Vanligtvis så ammade man barnen i ungefär tre år. Och vilket gör mamman ganska immobil. Och... Det är också preventivmedlet så att man inte hade barnen så tätt typ som vi har för det är inte så sunt så i varje fall så hennes psyke kommer ge barnen en större fördel om hon ser hoten runt hörnen hela tiden men det är en enorm kostnad att bära, att ha ett psyke som ser hoten runt hörnen hela tiden det är jobbigt i alla andra situationer men just ifrån att det är barnet så blir det enormt viktigt och jag har haft en relation till Moa min fru då som är sån
och
jag är alltid såhär, det blir inget, sluta oroa dig inte, tänk inte så mycket på det där hur ofta blir det de här katastrofgrejerna som händer det händer typ aldrig, det är min approach för jag är precis åt andra hållet så jag är inte så nevrotisk och i oktober så fick vår mellangrabb, Falkan som ett rött streck under ögat och jag såg det här två gånger såg jag det typ under en vecka jag tänkte inte på det jag tänkte att han hade rivit sig eller något men hans hon var såhär, nej det där är nog någonting
och
så började hon kolla och såg att han var lite röd Om örat och just att hon tänkte att det kunde vara någonting farligt gjorde att hon tittade på örat som var som var svullrat eller som var lite rött och så visade det sig att men vänta lite nu han är ju röd över hela sidan av huvudet här, under håret som jag inte såg alls och så visade det sig att han har ju fått borelia och så får vi världens antibiotika Hon tar honom då till sjukhuset.
Jag tar de andra killarna. Han får världens antibiotika-kur som är liksom två gånger vad en vuxen ska ha för att det sitter just nära örat. Två veckor går, han blir bra. Och så är jag iväg på en grej en kväll och så ringer de mig och bara Falken har liksom svårt att röra huvudet här. Hon har sett att hon har nånting i nacken och nånting i huvudet och jag är såhär Ja men det är nog ingenting.
Precis som i sträcket, det är nog ingenting. Det nog ingenting. Och så hör jag, för vi pratar kontakt under den här kvällen och till slut så åker hon in med alla tre grabbarna
till
akuten. den läkaren missar att han har ju fått bakteriell hjärnhinnig inflammation. Vilket är liksom en tredjedel. Det är
jättefarligt.
Det är extremt farligt. Det går in på 1177 så står han såhär Det här är potentiellt dödligt. En tredjedel kan ha permanenta hjärnskador. Alltså det är verkligen så... Otroligt farligt Men det här missar jag Så det är inte förrän på måndagen som hon ringer in igen Så han blir lite bättre än det här Och jag är igen såhär, det är nog ingen fara
För
läkaren har ju kollat på det
Så
liksom tre gånger i rad Så har jag i mitt såhär passé approach Tagit beslut som typ är Potentiellt livsfarliga för honom Alltså man behöver bara ha en livsfarlig situation Som går åt fel håll för att hela livet Ska liksom rämna Och hon fångar ju liksom upp 999 gånger Så kanske jag har rätt Men den här gången så räddade hon mer eller mindre livet På våran mellanpojke för att hon Har tendens att se riskerna Runt hörnet liksom bara Tröck ner mig i skorna där det är såhär Vilken jävla oödmjuk approach jag har haft
Till
henne Under de här tretton åren vi har varit tillsammans Och nu är det såhär Alltså jag har verkligen Helt förändrat mitt förhållningssätt Till att såhär shit, här har jag suttit upp min höga häst Och Trott att jag hade koll Och trott att mitt sätt För jag har ju så mycket data
bakåt
Som visar att min approach är ju sann Det händer ju aldrig något dåligt Och nu är det precis tvärtom Sån enorm respekt jag är så tacksam Förstår vi vilken börda hon också har burit Under hela sitt liv För att i den här situationen rädda livet på våran son
det där är ju fascinerande också. Jag hade Fanny Norlin på podden som pratade om i mer liksom tribal samhällen så har det ju ofta alltså tydligare insocialiseringsriter där framförallt de här äldre kvinnorna är någon typ av gatekeeper för nu är du välkommen som man.
Alltså från pojke in till manndomen så är liksom just de här äldre Visa kvinnogestalterna liksom en jättecentral quality approval gate på något vis som helt har försvunnit.
Och det finns ju till och med liksom Tänkare idag, också hypoteser kring att anledningen till att kvinnor lever längre efter menopaus.
Klimakterier.
Män dör ju mycket tidigare. Sju år tidigare, någonting sånt. Men anledningen till att kvinnorna lever kvar, vad är den evolutionära anpassningen till det?
De
kostar ju fortfarande samhället, eller i triben, resurser och evolutionärt sett, om de inte främjar samhällets organism eller tribens organism så skulle inte den funktionen finnas kvar, om den inte ger en fördel för triben.
Så vad är den? Vad skulle kunna vara en hypotes på det?
Och
då är det precis det här. Visståndsbärare. Att de ska se till att...
Det
är superfascinerande. Det är en väldigt intressant tanke. Man kan tro på den eller inte, men oavsett så är det så här.
Intergenerationell visdomsöverföring. Visdomsöverföring mellan generationerna. Vilka det som ska göra det? På vilka premisser gör vi det? Hur kommer vi tillbaka till rätt relation mellan den här get shit done-energin som kan... Den är ju också lite... När du ser världen som delar och som kategorier då kan du ta...
Det som tidigare var ett lamm och som nu är ett får och så kan du slakta det för att uppgiften ska göras men du måste stänga av en del av dina relationer du måste stänga av de delar i hjärnan som är liksom spegeln och empati och så här, hur skulle det vara om jag nu skulle bli slaktad vad jobbigt det skulle vara utan du kan gå in i en ganska nej det är bara en uppgift, det är bara business, det är bara business as usual det är så här spelet spelas, det är bara en kund det är bara en anställd, vi måste ha avsked av dem
och
så går man in lite mekaniskt i det sättet och förhåller sig till uppgiften det har ju sin plats men när det går över styr så börjar det bära enormt alltså de här externaliteterna blir enormt dyra men helhetstänkandet är det som kan säga till den vilken uppgift det är som är viktigast att göra så gör det liksom det handlar inte om manligt och kvinnligt egentligen för båda har, både maskulina och femlina både hormoner i kroppen och högerväns hjärna speglar de här systemen vilket system lyssnar jag på just nu
Kan
jag se vilka delar jag stänger ner när jag går in i task och i flow state och jag ska röra mig framåt målet och tiden försvinner och jag slutar reflektera jag bara rör mig framåt och dagen bara boom, försvinner och kan jag också se att wow, när jag optimerar för hastighet här så kan inte jag heller reflektera När jag är i flow-tunneln så är det avsaknad av reflektion och mening.
Så kan jag också stanna. Det här ser jag mycket med ledare i näringslivet. Det är liksom, vad skulle hända om du faktiskt i ditt schema, för många bolag är ju så här, de tycker typ att det är coolt ha en full kalender som alla andra ser och säger så här, kolla vad upptagen jag är. Och så är det en kultur kring det liksom.
Och det är så otroligt skadligt för om du inte kan reflektera och se mönstren och se riktningen här så blir det lätt att du springer mot saker som inte ens borde springas mot dig. hundra
procent.
Och så är det så här, men vad skulle hända om du skapade tid i din kalender som alla andra också kan se, som handlar om precis det här.
Tid för stillhet, tid för reflektion, tid för andra sätt att veta, andra sätt att liksom förkroppsliga min kognition och relatera till de här komplexa situationerna vi står inför i bolaget eller i mitt liv. Och liksom börja hitta andra riktningar, andra...
Det är så supertips jag har haft. För det så otroligt.
Doable, Man tänker att... Jag har inte rätten eller förutsättningarna för att skapa den tiden.
Jag
la in, det här började jag med under covid så la jag in i min jobbkalender så varannan fredag så står det strategisk tid, fråga innan du bokar. Det det enda som står i kalendern.
Det
är typ aldrig någon som frågar innan.
Eller så här, de frågar inte ens om att störa tiden.
Jag
tror precis så här bara att ligger i kalendern och tanketid, kalla det vad du vill. Man skapar sig otroligt mycket frihet för just den typen av grejer. Och de här grejerna som man gärna vill göra för att de är kreativt spännande och man inte har tiden att göra.
Så det är ett väldigt praktiskt pragmatiskt tips.
hjärnan har ju väldigt många olika lager. Det kognitiva laget som vi kallar för ryttaren och elefanten, ryttaren sitter på elefanten. Ryttaren styr max 5% av våra beslut och 95% styrs av elefanten Det limbiska systemet det automatiska systemet det emotionella systemet. Men det görs med gamla recept som typ är hur jag är en duktig person, hur jag är en duktig kollega hur är jag viktig i det här sammanhanget och i många fall så är det ett motstånd att lägga in reflektionstid
i,
man kallar det inte ens reflektionstid man kallar det för strategi.
Som ett litet exempel, och jag fattar det det skulle jag också göra. För vi lever i en social verklighet också, man behöver liksom legitimera att man ska göra det här. Istället bara för me-time liksom. Så det finns ett motstånd.
Att
gamla lärdomar som ligger där som kanske var sjukt bra i början av karriären ligger kvar håller oss kvar till gamla identiteter.
Men som vi nu är så bundna till att vi inte ens vågar bryta dem. Och det är här de här låsningarna kan ske, eller immuniteterna som man kallar för. Det är som ett psykologiskt immunförsvar som inte ens vill förändras. Här ser man en organisation med en massa individer. Där är det här, jag behöver ju vara en person som tar den här rollen, eller som har ett föttschema, eller som har svar som chef liksom.
Som inte bollar tillbaka frågor Och vi är så överkommittade till det, att även när du och jag kan titta tillbaka på de mest framgångsrika initiativen vi har dragit igång, och säga så här wow, när kom den idén?
Den
kom ju förmodligen under typ en söndag.
Eller
den kom en promenad i skogen.
Den
kom när jag låg i sängen och tog en sovmorgon.
Då fick jag idén. Men jag kan inte jag kan inte även fast det är rationellt, att då borde man ju göra mer utav det, för det är det som kan vara transformativt för affären Och Men så det logiska är att då borde vi göra det.
Men
det emotionella håller oss bak till att vi kan inte låta oss själva konfliktera.
För vi måste visa att vi är så upptaget duktiga hela tiden. Och det är här i min värld som också inre utveckling eller åtminstone de här upplåsningarna verkligen kan vara transformativa. Och de här sker ju på så många olika nivåer där vi låser oss fast vid gamla identiteter. Ett exempel är ju, vi vet om att det många ledare som lyssnar på den här podden.
Och många håller på med hållbarhetsfrågor och vi alla känner att världen skakar. Alltså det skavet som finns i världen just nu, den mängden av oro är på en helt annan nivå än vad den har varit tidigare. Nu börjar den bli kännbar. Jag hör ju det hos ledare runt om i världen som har globala värdekedjor, vad det nu må vara.
Det har kommit så mycket närmare. Och vi vet inte vad vi ska göra. Inte bara i vår roll. Vi vet inte vad vi ska göra Vi människor, som föräldrar, som medborgare. Och det är så intressant för att vi ser ju världen genom en berättelse. Och den berättelsen som vi ser den genom är ju den vi har ärvt.
Och
den säger att du är en individ, du ska optimera för dig själv.
Du ska inte vara dålig, men du har koll på det goda redan. Så säg att jag är då ett stort bolag. Och så jobbar vi med hållbarhet. Och vi bryr oss på riktigt om hållbarhet. Många gör ju det bara som en marknadsföringsaktivitet. Men om man bryr sig på riktigt Det de flesta då ändå gör. I sitt socialt ansvarstagande eller hållbarhetsarbete, vad det nu är.
Det är liksom att vi ska försöka bli bäst på att återvinna. Eller att vara hållbara. Eller liksom våran elkonsumtion eller vad det nu må vara. Så försöker man jobba med att bli bättre på det.
Och det är så galet för att jag menar här det är ungefär som att försöka bli bäst på återvinning på Titanic. Där det är så här att jag vinner ett hållbarhetspris i ett system som är på väg ut för ett stup. Det är ju galenskap. Istället för att prata om så här, vi i vår bransch måste börja prata om, inte hur är vi den bästa spelaren, inte hur är vi den mest hållbara spelaren, inte hur är vi den snällaste spelaren Men om du är snällaste spelaren i monopol och ger bort pengarna det enda som händer är att har mindre pengar nästa runda.
Vi måste börja prata om hur ändrar vi riktningen? Hur ändrar vi själva spelplanen här De konstituerande reglerna kring hela Systemet. Det finns inget annat sätt än att jobba uppströms. Men i och att vi är så besatta av att vi ska vinna priset och det är som tydlig feedback och vi ser oss själva där, så fastnar vi gärna i de här kortsiktiga, självupptagna målen och blir fångade av en berättelse som håller oss fast i symptombehandlingar istället för att säga vänta lite nu.
Igen tillbaka till faktiskt de här helhets idéerna kring folkhemmet, eller vad lämnar vi efter oss, eller vart är den här marknaden på väg och faktiskt ta ett gemensamt ansvar för det, där vi kanske inte får vara hjälten i den här berättelsen, men vi vet att vi gjorde nytta
för
våra barnbarn. Så det här är en godhets idén.
Du kan inte svara på godhets idén utan din världsbild. Din världsbild kommer svara på vad du tänker godhet är. Har du en världsbild som säger att jag är en individ som är frånkopplad, då kanske godhet är att jag får mer inflytande så att jag kan hjälpa fler Och det är inte fel. Det är bara lite ineffektivt och att det inte stämmer.
Nej men det är ju väldigt fascinerande för det knyter ju ihop säcken väldigt mycket till det du började prata i podden om att vi har liksom inte medvetna relationer Till någonting som är större än oss. Från barnsben. Vi pratar ju om det här familjekonceptet men det är ju bara att fortsätta skala på den men om du...
Har redan sedan barnsben. Jag gillar mycket, nu är inte jag judisk, men jag gillar mycket tankar om kippan. Så att det finns ett, liksom jag är mindre än någonting.
Det
är symboliken.
Som jag har förstått i alla fall. Symboliken, att här till jag slutar så finns det någonting som är över mig. Och
det är symboliken.
Don't quote me on it. Men som jag har förstått det. Jag har gillat den. Jag kan få lite samma känsla även ute typ i naturen om man är i bergen.
Det
finns någonting otroligt lugnande över att jag blir så påmind om att jag är pytteliten.
Och
det blir inte förminskande. Det blir
skönt.
Det finns uppenbart någonting grundläggande i oss.
Som är bortsiktigt undantryckt av de här storiesen som du har pratat mycket om.
Exakt och det är någon typ av resa från det naiva hoppet som individen kan ha,
till
tragiken av att du är så liten ett så stort system. Men också på andra sidan det är någon typ av förtröstan att just jag är bara en liten del av ett stort system.
Naturen har ju funnits här långt innan mig. Den kommer finnas långt efter mig. Så vad är det för aktörskap Jag har efter individualismen? Efter att jag tror att jag har separat del? Och jag tror, för mig, så är det just den här Precis som du sa, vi underkastar oss till någonting som är större än oss själva.
Vi sätter inte individen på toppen av pyramiden och säger att jag vet vad som är gott och jag vet vad jag vill och om jag får det så blir allting bra. Utan vi vet inte riktigt vad det är som är det goda, det heliga. Men i och med att vi underkastar oss så säger vi att det är viktigare än oss. Det är ju så här, första steget i 12-stegsprogrammet är jag medger att det här problemet är större än mig.
Det här är ett problem som är större än mig. Så jag måste underkasta mig det. Och det skapar en ödmjukhet och det är det som hela miljörörelsen också försöker på något sätt peka mot. Det finns någonting större där ute som vi också behöver förhålla oss till på ett bättre sätt. Just nu så är vi extra aktiva i förhållande till det.
Så det finns ju en stund här där vi kan, just nu, i världen, förhoppningsvis skakas om innan det blir för sent. För nu kan vi fortfarande skakas om så mycket så vi kan börja korrigera systemen och ändra oss och anpassa oss. Men det gäller ju också att vi får en vad heter det, en reckoning.
En moment
of clarity.
Ja men någon typ av omskakning av de värderingarna som vi har haft. Där vi faktiskt säger så här, shit, jag har fått det här livet av universum. Naturen har evolverat fram mig och här sitter jag och jag är medveten. Jag ska lämna över någonting till framtida generationer. Hur kan jag vara med och bidra till det i mitt bolag som individ, som medborgare?
Och mitt jobb är att försöka bli lite bättre på det. Jag hade en vän över häromdagen som gav mig en liten magnet med en bild på sin dotter. Och vi har inte ett magnet i kylskåpet, det där man skulle lägga det. Och så tittade jag mig omkring. Och det här talar till det emotionella systemet Det kanske information och informationsprocess.
Men om man förspisar så har vi en fläkt som är som en stor pyramid. Och det bara kändes så sjukt intuitivt att den här bilden på den här lilla flickan ska vara längst uppe på pyramiden.
Det
ska vara de högsta värderingarna vi har i barnen. Vad är det för för... Inte barnen som är separata individer. Inte mitt barn, inte mitt gudbarn eller mina grabbar.
Alla de sakerna Som de här barnen kommer behöva
för
att leva fullt goda liv. Demokrati naturen ta vilket behov som helst, mat, vatten, husrum trygghet, meningsfullhet om vi sätter hela det nätverket eller det nystanet av relationer och
alla
andra system som de behöver som det högsta och det vi ska försöka göra är att liksom hitta sätt att leva för oss själva som är välmående men som också inte kostar dem
utan
som också genererar till dem som är såhär, här, vi har skapat sjukt coola förutsättningar för era liv framåt och det är ju liksom det vuxna ansvaret och hur man gör det är ju visdomen, som är såhär vad är det för visdomsöverföring vi kan få med oss här som inte är kontextuell, jag menar vi vill ju inte lyssna på någon som är 80 år gammal om hur man använder AI liksom men de här eviga, perenna frågorna som är liksom, hur lever man ett gott liv vad är visdom, vad är godhet hur blir vi fångade av system som vi inte är medvetna om de fällarna har alltid funnits där men det här var ju det Aristoteles pratade om
ja exakt jag
tycker
det är fascinerande när man läser, jag var inne i Stoicismen under en period, hur modern, gammal visdom Är det
är ju verkligen talande hur hur Och hur relevant det är.
Exakt.
Marcus Aurelius, han har ju sin meditation.
Exakt. Han är ett jättebra exempel. En
sjukt exempel. Det finns vissa grejer typ att han hade slavar och sexualer Det är det
värdiga.
Men alla insikterna allting han kämpade med om att försöka styra sig själv. Och jag menar hjärnan har ju inte förändrats på 200 000 år.
Kampen man har mellan de här impulsiva systemen eller att man har överinlärt gamla grejer. Att man fastnar, att man blir för självuppdragen kortsiktig eller i affekt. Alla de här grejerna i förhållande till alla andra system vi har här ute, det är ju samma.
tycker det är fascinerande. Lite metafrågan i det här avsnittet blir ju någonstans att vi vet så mycket från lyckoforskningen som vi inte implementerar i våra liv.
Jag vet, jag har följt Arthur Brooks som du säkert har koll på, som är lyckoforskare vid Harvard tror jag. En av de grejerna som fastnade, jag får hans nyhetsbrev varannan vecka. Han sa att på klinisk nivå om du är deprimerad, en av de sakerna som har absolut bäst effekt det
är
att du hjälper någon annan som är deprimerad.
Det
tycker jag är så otroligt Talande. Och ändå ser vi konstant i den här mer tillbaka till
mig. Ja mitt. Det är precis det. Det finns en jättestark korrelation mellan ångest och depression och hur många gånger Folk har med sig self-referential thoughts, liksom. Man
pratar mycket jag-termer.
Jag mig, mitt.
Alltså, om du använder de orden mycket så är sannolikheten att du kommer bli deprimerad och ha mer ångest väldigt lög, liksom. Vi får se om det är kasuala samband eller liksom korrelationer men oavsett så är det liksom det sättet att tänka håller oss fast i en loop. Alltså den här interventionen är hjälp någon annan.
Bryt hela idén om att du är så separat. Och det här är ju det, om det är en sak, anledningen till att jag lämnade lyckoforskningsspåret är för att majoriteten av det var självcentrerat. Som vissa korta små trick för att bli lite bättre, må lite bättre, liksom. Men också för att slutsatsen var nästan alltid samma.
Mm.
Mening. Alltså folk börjar läsa på om lycka och de slutar med att fundera på vad är meningsfullt
Och
meningsfullt är ju inte i förhållande till mig. Meningsfullt är ju i förhållande till mig i förhållande till kontexten. I förhållande till andra människors liv. Meningsfullt är ju inte i att jag ska få mer av mig, liksom.
Utan det är ju vad jag bidrar till. Det är ett högre värde som du sa, Var det kippan. Ja. Att vi underkastar oss är också det enda sättet att vi blir en del av någonting större. Du kan aldrig hitta mening i det du känner att du vill ha för din egen skull. Meningsfullheten inte där. Det är inte där meningsfullheten bor.
Meningsfullheten handlar inte om dig. Meningsfullheten handlar om att bidra till en bättre värld, minska lidandet, hjälpa andra människor. Både motivationens och lyckans heliga graal är ett meningsfullt liv. Du kan genomgå hur mycket smärta som helst, så länge som du har mening. Men du kan aldrig hitta den genom att bara titta inåt.
Och det är det som blir fällan med lyckoforskningen och med personlig utveckling och med framgång är att de är inåtriktade för mig
istället
för utåtriktade till samhället. Så även om du ställer frågan, hur bygger vi en bättre värld? Eller hur lever vi ett lyckligare liv? Så är svaret fortfarande detsamma.
Och det är meningsfullhet.
Vad är det? Som första steg skulle du säga för lyssnare, för... Svär i kyrkan här men för sin egen resa
och vi måste ju börja där jag kan bara styra över min kropp jag kan styra över mitt fokus jag kan styra över mina berättelser så det är klart vi måste börja med oss själva men med vilken berättelse är det att jag börjar med mig själv för min egen skull eller är det såhär, ja jag verkar sitta ihop i samhället jag föddes på ett sjukhus, jag betalar skatt till ett system som bygger vägar åt mig som jag använder jag har gått i skolan någonstans jag ska begravas någonstans jag är ju uppenbarligen en del av ett samhälle som tillgodose mina grundbehov mina fysiska behov och jag vet inte hur man ens bygger en mikrofon eller en penna eller en dator jag är ju beroende av alla de här systemen hur gör man hur börjar man det, är frågan så ett sätt som som jag tror är en bra startpunkt i varje fall är
ödmjukheten har att säga att jag kan hijackas av andra Mål
andra
mättal andra feedback-looper kan hijacka mig bort från meningsfullheten gör att jag först och främst kommer bli lite ödmjukt nyfiken på när det händer och hur det händer och
vilka system som har format mig på något vis
precis, exakt, för då börjar du liksom lägga kartan, istället för att man bara såhär, jag bestämmer numera att jag lever för mening, det är ganska naivt att tro det, innan du ens har sett hur mycket du försöker till exempel ta en roll som uppskattas i ett möte eller och hur
mycket det är i grunden i format från din identitet i familjen och dina föräldrars förväntningar och samhällets story om vad du ska göra exakt,
precis så jag tror det måste
skapa ganska mycket utrymme för att ens ha den konversationen så den är nästan omöjlig att ha på en kvart så det är en ganska långsam, djup reflekterande plats för att ens kunna komma det är som en liten, jag tror att den rösten finns i alla men det är som en liten violin såhär i en rockkonsert av massa annat
och desto snabbare man springer desto högre blir volymen på rockkonsert ska sikta på meningsfullhet och igen så är det så här människan är i grunden god det är liksom inget snack om saken det finns avarter de behöver vi skydda samhället emot liksom Epstein-profilerna behöver vi gå åt ganska ordentligt det är inte att de är fångade av korrupta system de är inte fångade av multi-polar traps och konkurrensidéer som gör att vi måste tävla mot varandra och vinna monopålsspelet på grund av reglerna de är annorlunda men människan är i grunden god och jag kan bevisa det som vi sa tidigare det ingen som vaknar upp på morgonen och hoppas på att bli helt styrd av någon annan för du vill ha autonomi det är ingen som vaknar upp på morgonen och hoppas på att vara utanför det är ingen som hoppas på att ha en meningslös dag det är de tre psykologiska grundbehoven autonomikompetens och gemenskap och när du har alla de tre det är meningsfullhet det bidrar med det bästa av mig Till det som behövs där ute så i vilken situation som helst och det här jobbar jag mycket med med ledare ofta internationellt i enormt komplexa situationer Så jag jobbar tillsammans med en professor som tränar människor som är i sådana liknande kontexter, astronauter till exempel ska de göra vad ska de tänka på när de är utanför rymdstationen och någonting går snett, förutom den tekniska kunskapen det är det vi pratar om hur bör vi agera vad är för rättesnöre jag vill är uppenbarligen en dålig fråga för den utgår från en separat ingenjör så frågan som han kom fram till och som har i hans forskning haft enormt stora effekter det är att man i vilken given situation som helst fråga sig
agerar jag för lättja eller för att undvika smärta eller för den person jag siktar på att vara det den frågan gör är att den tar det som är bekvämt för dig det som passar dig eller det som är obekvämt och säger såhär den emotionella landskapet av den här situationen spelar inte så stor roll för den frågan tar tag i det och lyfter upp dig ur situationen och säger Johan vem siktar du på att vara vad är de högsta värderingarna du har och Och när man frågar från det perspektivet så frågar man givetvis, de högsta värderingarna är ju de som är 90-årsperspektivet du ligger på dödsbädden och sitter tillbaka på ditt liv.
Det är inte CV-perspektivet Den du siktar på att vara är inte bara en toppresterare, utan det finns andra världar som är än högre än dem. Så i den här situationen försöka undvika obehag eller försöka agera för den personen jag siktar på att bli, gör att det coola med den här frågan är, den kan ju låta ytlig, men det intressanta är att när människor svarar så svarar de alltid på liknande sätt.
Oavsett var de är eller när de är. Och det är att de tittar på större helheter. Det handlar om att ta hänsyn till mer av kontexten, mer av människorna ur ett empatiskt perspektiv Inte ur ett mekaniskt eller transaktionellt eller litet perspektiv, utan ett bredare perspektiv. Över längre tidshorisonter, där jag funderar på om alla andra skulle agera som mig just nu, alltså lite kant, hur skulle utfallet bli?
Och också från ett djup, så en bredd en längd och ett djup en djup förståelse av vem jag är och hur världen hänger ihop Och det så vi svarar på den frågan, den vi siktar på att bli, är det som en klokare version av oss själva som är vis som tar hänsyn till helheter, som agerar för långsiktiga perspektiv och det är den vi alla siktar på att bli.
Och sen så tappar vi det när vi liksom åker in i fällan, när vi får mycket känslor, när vi syts in i de här spelen i monopolet eller inne i vår roll och förväntningar av oss som vd eller vad det nu var liksom. Men det finns ju allt det där och att i vardagen börja agera allt oftare för den är att leva ett mer meningsfullt liv.
Jag tror att man gillar att tänka att jag har tydliga värderingar, men jag tror att man har en lite så här vag bild av den jag vill vara, men jag vet inte hur liksom väluttalad den är alltid.
Nej exakt. Och det är en av grejerna man gör för att stärka människors psykologiska flexibilitet.
Det är ju liksom ett psykologiskt koncept kring vad är det som gör att människor är resilienta och hanterar... Navigerar komplex värld liksom. Och det är ju att hjälpa dem bottna i det för det kan vara väldigt vagt men jag har inte ens funderat på det vem vill jag vara jag brukar bara navigera situationen så som jag bäst kan och inte göra det tydligt för den att ibland agerar du på en väldigt låg självupptagen nivå, ibland på en lite högre mer medveten klokare nivå och att det är ganska stor skillnad men du är förmodligen blind för skillnaden
framförallt i
stunden i situationen, så blind för den det är därför man efter mötet bara, åh sa jag det där för jag trillade dit och blev reaktiv eller efter ens bästa dag när man har gjort någonting som man riktigt stolt över så är det såhär, shit, jag sa det där så man har det med man har det som en hiss, du kan åka upp i hissen titta på helheten så kan du åka ner i tallarna och fastna och tappa bort dig mycket beroende på emotionella tillstånd och de här berättelserna identiteterna
Jag tycker också det är bra frame just sättet jag agerar nu är det primärt för att undvika ett obehag.
Där
tror jag mina tillkortakommanden ofta kommer ifrån.
Och det här blir väldigt liksom, vi har säkert alla olika utmaningar och så, men det är nog en av mina utmaningar när det är framförallt i kanske tuffa relationella situationer Jag tror
att är samma för de flesta Det är liksom, ska jag sätta ord på det här? Ska jag berätta hur jag känner just nu? Ska jag berätta att jag blir ledsen?
Eller
att jag blir lite arg och lite irriterad? Nej, jag blir lite arg och lite irriterad på ett sätt som jag inte är stolt över. Det är där liksom
mycket av det här modet att kliva fram med sig själv fullt ut, spelar störst roll
Jag tycker att det är en jättekonstig relation till vad är definitionen av mod också. Att det är någon sån där superman, jag är alltid stark. Att det är det som är mod på något vis. Det
ligger lite i kulturen liksom. Det här maskulina, rinner av mig, nu kör vi.
Exakt Jag hade en podd här bara i förrgår och fick ett nytt för mig, begrepp introducerat till mig som jag älskade. Som var duende, som kommer från om det är flamencon eller något sånt där. Men det egentligen den här, de kliver fram på scen, de här dansarna och liksom exponerar hela sig. Och det finns ett element av risk i det,
i
den här performansen.
Och det är liksom, modet kommer bara som konsekvens av sårbarheten. Och det uppstår också bara mellan, alltså du kan inte vara modig i ensamhet på det viset. Nej
det är det.
Eller duende kan inte ske när du bara tränar på ditt eget rum. Utan det kan bara ske när du visar den här sårbarheten inför någon.
Exakt
Och det tyckte jag var så otroligt för det blir så starkt Och det är en typ av sån här grej som är svår att sätta ord på. Men mod är ju så otroligt. Vi pratade med vår son om det nu som har börjat i ny skola. Så att,
mod
är inte liksom... Att vara orädd utan det är någonstans att göra det trots rädslan från platsen av sårbarhet att erkänna att jag tycker det här är obehagligt eller jag är rädd för det här eller vad det nu kan vara för någonting
jag
tycker
Jag kan uppleva det som har krävt mest mod av mig de senaste fem åren.
Det var nog att börja våga erkänna för andra att jag mådde ganska dåligt.
Mm.
Och på tal om just det här individualistiska samhället, där man blir inlurad i att det här är mitt problem att hantera och att jag gör på något vis någon annan en tjänst genom att inte säga det till någon. Och jag blev väldigt, jag tror inte jag intellektuellt För skulle en vän komma till en
och
säga, nu kämpar jag som fan.
Man skulle ju aldrig i hela sitt liv vara någonting annat än empatisk i den stunden. Ändå tror man att folk inte visa empati mot en om man själv skulle erkänna det.
Och det är ju värre än så, för vad är känslan efter en kompis kommer till dig och ber om hjälp eller stöd eller bara att du lyssnar? Vad är din känsla efter sådant samtal?
Man får ju sån otrolig gemenskap en känsla av tacksamhet att kunna få hjälpa. Jag lyssnade på Simon Sinek som sa det i stil med beröva inte mig i rätten att få hjälpa dig.
Det är precis det. Jag brukar prata faktiskt mycket med ledare om det här också. När du inte ber
folk
om hjälp och du löser allting själv, vad är det du tar ifrån dem då?
Det här tror
jag är mindfuck. Det är
en sån mindfuck. Och det här är igen en avart av individualismen, av det här personliga varumärket. Jag har koll speciellt bland ledare Där det är så här, vänta lite nu. Speciellt en komplex värld bara komplicerad värld som är potentiellt linjär och du kan skapa ett blueprint och du kan bygga din lättfabrik och köra på då gäller det inte det här i samma utsträckning, men när vi rör oss in i en alltmer volatil förändlig det är såhär, den här största gåvan du kan ge andra är också att du ber dem om hjälp och visar dina svagheter och visar vart du inte får ihop det,
vart
du känner dig helt lost liksom det vi tar ifrån andra när vi inte ber dem hjälp är ju att de får känna meningsfullhet
det
är ju det som är så sjukt
jag
har precis tagit ifrån jag har ju faktiskt haft jag hade en ganska brokig barndom när jag var liten min pappa gick bort i en pilleröverdos när jag var tolv han var ju elit drottare OS-atlet vi hade flyttat hit, jag är född i USA och liksom väldigt väldigt rörigt liksom, allt från såhär missbruk i familjen till piller till våld till allt möjligt så jag har ju alltid tänkt att jag ska försöka fixa allting själv, jag flyttade hemifrån när jag var 14-15 liksom och min mamma har alltid liksom hållit ihop Skeppet men jag har alltid tänkt att jag fixa allting själv så även i vuxna relationer så jag kan ju ha folk än idag som är såhär, Erik det vore ju nice om du hörde av dig till mig någon gång och ber dem om hjälp
mm
Och mitt mönster är ju liksom att det kommer inte ens upp som en flagga mitt huvud att jag ska be om hjälp för dem,
det
är inte ens på menyn och det har blivit tydligt med åren att shit vad jag berövar människor på att de får känna sig viktiga, när de är så otroligt viktiga för mig men att jag liksom har ett invant mönster som är så djupt att jag ser det inte ens när det händer att få bryta det och få kämpa med det det är ju mycket av det många av de här verktygen och processerna hjälper oss med är ju att såhär, okej det där receptet funkar det då men det är dags att börja släppa det för att det finns en hel värld där ute med så mycket mer kontakt, så mycket djupare vänskap, där det är såhär jag känner mig helt loss nu för det här har gått åt pipan och jag vet inte vad jag ska göra min hjärna bara racear kring det här problemet och man märker ju relationen att den också förändras då när vi börjar luta mot varandra på en nivå så tror jag att en hel del av svaren ligger precis i det du pratade om här är såhär, investera i dina relationer om du är förälder Involverar dig i barnens skola?
De spenderar mer tid där än de spenderar med dig. Varför skulle du inte vara involverad? Vad behöver lärarna? Vad behöver rektorn? Vad behöver skolbarn? Vad behöver skolan? Vad är det vi kan bidra med här för att allting ska funka bättre? Finns det ens en kommunikation mellan de som driver fritidsaktiviteterna och de som driver skolan och de som driver fritids?
Nej, förmodligen inte. För det är bara en massa stuprör.
Alltså
det finns så många grejer som är på så här lågt hängande nivå. Känner du dina grannar? Vet du vad de behöver? Alltså att verkligen bygga community från grunden det är så intressant. För det många som läser på sådana här perspektiven och det är säkert många som lyssnar och sitter och tänker såhär, om världen verkligen är såhär allvarlig liksom på väg ut för en kant, då måste jag börja preppa typ.
Och
hela preppingrörelsen handlar ju väldigt mycket om det. Som säga, jag ska preppa för mig. Vilket är så otroligt otroligt naivt.
För
det är ju det perspektivet som har skapat problem från början. Alltså du kan inte ha så mycket konserver för det som också kommer att hända Är att alltså folk tänker verkligen inte igenom såhär, ja men vad ska du göra då?
När du har dina konserver för hundratusen spänn så att du kan klara dig och så kommer grannars barn att knacka på.
Mm.
Vad ska du göra då? Ska du försvara dem då? Nej, det kommer du inte. Så du kommer ju inse där att du är en empatisk kännande människa som bryr sig om helheten Det är det du kommer vakna upp till då med dina konserver.
Så hur kan vi ta med det perspektivet från början? Det handlar om att bygga community.
Och
om man verkligen vill ta ett ansvar, om man tror... Här får ju alla göra sin egen bedömning. Vad är det för typ av värld vi bör förbereda oss inför? Nästkommande 15-20 åren. Ett svar är att vi kommer kunna navigera det här bara genom att böja systemet.
Det kommer inte bli något brott. Det vore ju fantastiskt om det stämde. Ett annat svar är att det kanske kommer bli en hel del brott. Och där basbehoven för nationen och för individen och för community kommer behöva hanteras på lokal nivå och inte global nivå. Vilka basbehov har jag? Vilka basbehov har den grupp och mitt community?
Och hur kan vi börja säkerställa att vi har parallella system Och säkerställa som kan stärka upp dem? Men det är ju... Inom spirituella termer så pratar man mycket om interconnection, oneness och man pratar om det som något fluffigt. Jag gillar att prata om interconnection som något sjukt konkret. Där det är såhär, okej vilka basbehov, det är såhär värme, mat, husrum, medicin.
Du har liksom grundbehoven för dig och för dem du bryr dig om,
över
tid.
Vad
betyder det för samhället? Det är ju interconnection på riktigt. Hur kan vi agera för att tillgodose de behoven på ett sätt som inte underminerar vår förmåga att göra det framåt? I min värld känns det som det mest givna att börja ta ansvar för i en värld som skakar.
Men att det skulle vara någon idé som är chockerande. Det känns ju, på 50-talet skulle alla bara vara helt ense om det.
Men
i och att vi har globala värdekedjor som optimerar för minsta marginal så har vi byggt ett enormt fragilt system. Istället för att låta det kosta lite mer och så har vi sett att säkra upp våra behov och skydda det som är absolut viktigast för oss.
Jag skrattade lite när du sa det. Det säkert en timme sedan med det här laget. Men just hur man behöver distans för att se vad som är värt att göra. Jag kommer från en nybliven entreprenör. Och det finns ju liksom en endless task list på något vis.
Så det är vad jag tänker allra mest på nu. Hur kan jag få distansen och bygga systemen runt hur mitt liv fungerar. Mitt, kul. Men för att kunna ta det här steget tillbaka För att se vad som värt att göra. Så det är liksom supercentralt för mig nu. Just det. Vad hade varit din? Eller vad är det du?
Förstå världen vi lever i. Förstå hur man kan leva ett meningsfullt liv trots att det skakar. Och sen handlar det, alltså det är svårt att vara förälder idag.
Det
är liksom så här, alltså jag ser mig själv som en klimatförnekare. Hundra procent. I praktiken. I teorin förstår jag allt.
Jag har lyssnat på Rockström. Jag har träffat honom flera gånger. Och IPCC-rapporterna de är ju partner med IDG. Så jag är med på datan. Men tittar jag på mitt beteende, lyssnar jag på Rockström i praktiken hur skulle det faktiskt se ut? Ja men då är det i hög grad förnekelse. Och att bara lägga märke till det Och sen fundera på föräldraskap och säga vad är det för framtid jag vill Egentligen på riktigt rationellt tänka att de här barnen ska gå till mötes?
Och vad är det de behöver? Och här är det ju, det är en svår fråga, för man invaggas ju i en berättelse om att skolan kommer skötas hit och den har funnits i nu 200 år och det rullar på sig.
Medans barnen som var i Ukraina för åtta år sedan, vad skulle vi önska att de hade fått med sig? Alltså hur kan vi också på riktigt förbereda oss på en värld inte nödvändigtvis som man har i krig, men som hamnar i mer disruption? Och vad behövs det
för
att vagga in barn i en linjär berättelse om att läs det som finns här i läroplanen
och
så kommer allting bli bra, när vi själva inte tror på den berättelsen.
Det är att abdikera från föräldraskapet och det är lite likadant i bolagen. Vad är det för typ av framtid vi tror att vi går till mötes och hur förbereder vi våra medarbetare och oss själva på en sån disruption? Det här gör ju vi till exempel. I Stiftelsen Ekskäret har vi en överståndsskärgård där vi driver ungdomsläger och har gjort det i väldigt många år.
Och om jag minns rätt så är det dag tre på Kolblott, det är liksom 14-åringar med ledare som är där. Så försvinner alla ledarna. Och Och ett läge så här är liksom hälften är ledare och hälften är nya då. Och ledarna är oftast fjolårets deltagare med några vuxna som är där. Psykologer och annat liksom.
Men när de vaknar upp på, jag tror att är tredje dagen eller något sådant, så är alla borta. Så vi har liksom introducerat och slängt dem. Vi har introducerat kaos.
Men
i processen.
Så
de slängs in i kaosen. Och resten av dagen det kallas för kaosbörmiddagen eller kaosbrukagelsen. Så sen på eftermiddagen så kommer alla tillbaka.
Och då är liksom det en reflektionstid. När det väl smäller. Vilken roll
tar du?
Dukar du framför frukost till själv? Städar ni undan? Vad gjorde ni med förmiddagen? Ni vet varför ni är här. Vad syftet är. Vad gjorde ni åt det? Agerar du bara för dig själv eller för helheten Eller någonstans mitt emellan?
Och det blir så sjukt intressant att få spegla sig själv. Men det här gör jag på mina ledarkurser också. Man har liksom 200 personer här. Hämta penna och papper. Och så ser man liksom hur det blir så här helt okoordinerad kaos för de ska hämta penna papper. Och vi ser lite sura för att de tycker att jag Borde ha lagt ut penna papper innan.
Men hela poängen är ju för er att få se er själva.
Om
ni är ledare, vad är det för ledarskap? Ni agerar inte som en helhet Ni hade lätt kunnat koordinera kring det här. Alltså att försätta människor i situationer där man Få se sig själv och se hur man faktiskt agerar Inte hur man pratar om saker i en podd.
Utan hur man faktiskt agerar i verkligheten. Det blir den bästa läraren. Gud
vad roligt att få de där syntetiska. Jag tyckte det var lite så när covid kom.
Då
var det många som började se okej jag blev deer in the headlight. Eller jag blev superaction orienterad. Det lite första gången man faktiskt mötte en kris.
Men
Jag har tänkt mycket på just den här berättelsen om vem jag vill vara. Och säg då hur jag prioriterar min tid exempelvis. Om jag skulle anställa en privatdetektiv som följde mig i två veckor och sen lämna rapporten. Skulle de här fina stories om vem jag berättar om, vem jag är och när jag skriver min journal på morgonen.
Stämmer den överens ens i närheten av hur jag lever mitt faktiska liv?
Det här är ju då, så jag nämnde metaforn om ryttaren och elefanten.
Det
finns en bok som heter Strange to Ourselves som visar på att det tänkande systemet i hjärnan och den du faktiskt agerar efter i nuet det är mer det limbiska för då agerar du live.
De kan till och med ha olika personligheter
Utveckla.
När man gör personlighetstester så kan du mäta personligheten på så olika sätt. Och du kan antingen mäta kognitivt och fråga folk, vem tycker du att du är? Och sen så kan du mäta dem i situationen när de faktiskt är. Och sen kan vara en enorm
skillnad
om de tror att de är den de faktiskt är.
Och det är därför när man också mäter lycka till exempel. Ett mått som är sjukt intressant är att fråga dina vänner.
Din
mamma, dina partners. När verkar Johan må som bäst? När verkar han blomsta? Vilken typ av uppgifter? Var är diskrepanten mellan det han tror att han borde göra och det han inte borde göra?
Det
han tror att han är duktig på? Och igen kommer vi tillbaka till kanske de här äldre visare människorna som har sett många unga män komma upp tidigare. Det är inte deras första rodeo. Och de är såhär, det här är en typisk sån här. Och det här mönstret. Han behöver mer av det här.
är tufft. Vissa läxor är ju sådana som man kan nästan inte få dem från någon annan Du måste själv uppleva det.
Jag
tycker det är runt... Runt högpresterare, runt entreprenörer runt bolagsbyggare så oavsett hur många det är som har beskrivit att lyckan kommer inte när du säljer bolaget.
Så
du måste nästan gå den vägen själv för att fatta det på något vis.
Jag möter ju många som det är nog lite olika. Antingen att de lyckas sälja och inser hur tomt det var efteråt och inser att aha det var jakten det var jakten på nästa som jag sysselsatt mig med Det var inte att komma framåt någonting det fanns ingen destination bakom det där.
Men nu har jag också tränat in mig själv till att bli beroende av det och jag vet inte ens vem jag är utan att ha och telefonen ringer inte med mig. Men jag har många entreprenörer som ringer med mig och jag stöttar dem i den processen efteråt liksom. För det är ju nedbrytande av den identitet de trodde att de hade.
En totalkris
Och det är ju inte ovanligt att många efter den krisen kommer upp i inte det här Naiva hoppet utan i ett sådär posttragiskt hopp
där
de faktiskt börjar se sig jag är bara en liten kugg i ett stort maskineri eller en liten del i ett stort nätverk snarare
och
jag kan börja ta ett större ansvar men från en mycket mer ödmjuk approach men
det är intressant, man pratar ju mycket om PTSD alltså den skadliga delen du har ju en jättefascinerande och lite underrapporterad posttraumatic growth
som
är väldigt spännande precis,
40% efter trauma får ju fördel av posttraumatic growth och 10% hamnar i PTSD ja
okej
jag visste inte
så
det är liksom att de här människorna känner ju det är ju såhär någon som har fått bröstcancer, prostatacancer som kommer tillbaka efteråt och återhämtar sig och säger jag hade inte velat vara utan det här efteråt eller människor som har haft en extrem jobb i barndom den enda format mig till den jag är ja i det är ju liksom det blir ju väldigt det blir en sån här värderingskorrigering där man bottnar i att det som egentligen är viktigt för mig
och
hur vill jag leva mitt liv man lever man lever 29,000 dagar
det
är vad man har, det är 960 månader När Alltså bara låta det sjunka in liksom när de äldre säger, oj vad fort det går Ta Ta in det de säger.
Mm
in det de säger. Det där är du som säger det till dig själv. Jag Som säger, jag hade ingen aning om att mina barn skulle växa upp så fort. Om jag hade vetat det så hade jag saktat ner saktat ner. På dödsbädden så säger, det här är ju liksom det Det finns ju en studie där man följde en Harvard-studie där man följde människor genom hela livet.
Alltså från ungdomsåren ända tills döden. Så började, om jag minns rätt, på 1920-talet något sånt liksom. Så de flesta har ju nu gått ur tiden. Och gemensamt för alla som ligger där är det så här fan jag önskar att jag inte sögs in i det här ursäkta jävla spelet. Även männen som är mer testosterondrivna målorienterade lite mer frånkopplade säger, jag ångrar
att
jag fokuserade så mycket på här materialistiska karriären, nå alla målen och nu inser jag att vi är bara här för varandra.
Vi
är här för att hitta vägen hem tillsammans och vara gemensam. Det är det vi är här för. Och det är det här som är så sorgligt. För det är ju igen typiskt Feminina insikter inte att männen ska bli feminina absolut inte, vi ska vara dem vi är vi alla ska vara det liksom, hedra mångfalden liksom, men bli för guds skull inte som männen de här värderingarna kring materiella, karriär kapital, det är det folk ångrar på dödsbäddan det är såhär, det finns ingen som ligger på dödsbädden och bara, jag är så stolt över mitt kapital min och min karriär är viktigare än mina barn och mina vänner utan de de flesta männen faktiskt har ju inga vänner när de dör
Mm Vi dör ensamma
och
vi är väldigt duktiga på att uppnå massa grejer, men så inser vi i slutet att det var fel medan kvinnorna lever längre för att de har goda relationer de ligger aldrig där och ångrar sina relationer och kontakten med barnen och barnbarnen så vi är ju relationella varelser men den testosterondrivna delen av oss, den här uppnådelen av oss kan hijackas speciellt när vi har den här sårbarheten kring individualism och prestationer då kan vi söka oss in ännu mer i det
Jag undrar hur mycket det här är en ren testosterongrej, för det är ju också en testosteron som dyker ner mot...
Egentligen är det faktiskt en överförändring att prata om testosteron Testosteron blir som en karikatyr, för testosteron gör inte riktigt det folk tror att det gör i oss. Men det finns stora delar som stämmer. En patient som rapporterade, jag tror att var en AIDS-patient, som hade fått ta testosteronsprutare varannan vecka, beskrev i sin dagbok sin egen upplevelse av hur det var
Ja vad fascinerande.
Superintressant. Och på ett sätt så stämde det ganska väl. För i början av resan, i början av två veckors cykel som det var mycket testosteron, och dimpade det ner som mycket mer östrogenisk system i relation till det. Så drar jag in den här sprutan i början på veckan. Och då, om någon knuffar på dem,
då
knuffar de lite tillbaka.
Alltså tar lite plats, har lätt att få saker gjorda driver på.
Det finns massor av studier som visar på att man, och i slutet av resan så var det precis tvärtom, man knuffar till den och säger såhär, är du okej Eller så ska vi snacka. Ja. Men man ska inte förenkla det för mycket. Det finns också studier som visar på att man inte nödvändigtvis blir bara mer dominant och aggressiv.
Utan man kan bli mer besatt av att sänka de man tycker ligger över en när man har mycket testosteron.
Men
inte nödvändigtvis domdera. De
som ligger under en i någon typ av hierarki
I hierarkin ja visst. Så det är inte nödvändigtvis så enkelt som man vill.
Jag tycker att hela den där är väldigt fascinerande.
Just hur man undervärderar att vi är ganska biologiska varelser också. Hur lite vi kan om kortisolpåverkan och hur mycket de sakerna verkligen spelar roll för hela systemet.
Bästa exemplet som jag tycker är relevant för nästan alla och för hela det här samtalet också är att folk pratar mycket om dopamin.
Som om det vore ett njutningshormon. Men det är dopamin. Nej, det är inte. Dopamin är inte ett njutningshormon. Det är ett craving. Det är wanting. När du dricker lite kaffe så har du mest dopamin Precis innan kaffet nuddar dig. När kaffet väl kommer in då försvinner dopaminet. Dopaminet är att du vill ha någonting.
Att du verkligen behöver det. Det craving. Och det är det som gör att Vi hela tiden vill ha nästa nästa nästa nästa. Och det är också det som gör att man kan få en tomhet efter man har ett mål.
För
då har inte jag hela tiden nästa. Så jag får sätta upp ett till mål. Bara för att jag vill ha den här känslan av att ha ett fokus hela tiden mot någonting som är eftersträvansvärt.
Men det sjuka är att som man gjorde en studie som är helt vansinnig. Man frågade innan ett presidentval i USA så frågade människor hur lycklig tror du att du kommer att bli eller hur olycklig tror du att du kommer att bli om ni vinner respektive förlorar. Då frågade människor kognitivt
utifrån dopaminet hur mycket tror du att det kommer att påverka dig. Och då sa de så här om vi vinner då är det typ på en skala 3 till minus 3 så kommer det här vara typ 2,8. Det kommer vara den bästa dagen i mitt liv eller värsta dagen i mitt liv.
Och sen kommer dagen kommer valdagen och då frågar man hur mår du nu då? Och då är ju de liksom i en vallokal De kanske är hungriga de kanske är svettiga de kanske har en konflikt med sin fru på morgonen. Hela livet är där. När de tänker på målet då tänker de på en liten pajbit i
Helt isolerat.
När de är i stunden då har de ju alla andra pajbitarna där och de nyanserar allting och liksom gör att den här lilla grejen bara är en liten del.
Så när du säljer bolaget så går du hem och har fight med din dotter. Är det en bra dag eller en dålig dag? Du kämpar hur länge som helst för att sälja bolaget men din dotter är sjukt arg på dig just nu. Så det är det här vi missar. Så de väl frågade dem Så ser man att det inte alls påverkar dem speciellt mycket, valresultatet varken de förlorade eller inte, och det väger åt båda hållen för om vi vann, då är fortfarande såhär, men jag är en svettig vallokal det var trångt det var svårt att hitta parkering, men om vi förlorade då är såhär, jag är i alla fall inte ensam och trots att det var svårt att hitta parkering så snackade jag med någon annan som var liksom orolig för resultatet, vi hade lite gemenskap så det väger liksom, det vann ut hela tiden liksom, så de här bilderna vi har i huvudet är som emotionella förstoringsglas vi tror att det aldrig påverkar så jäkla mycket men i verkligheten påverkas vi inte alls så mycket av det så vi är väldigt lätta att luras men det här är typ inte ens det intressanta med studien det här är ju det här fattar vi ju, om man bara tänkt om man bara kollar på en löneökning eller någon framgång man har haft i sitt liv så inser man ju att såhär två dagar efter gjorde det inte så mycket
alltså
det krävs inte så mycket reflektion för att man ska se det här Men
det
som nästan är omöjligt för folk att se är att tre månader senare så frågar man samma deltagare och det här är helt wild så frågar man dem kommer du ihåg valdagen?
ja hur kände du då? och då svarar de Det var den bästa dagen i mitt liv. Eller var det värsta jag någonsin har varit med om. Och de känslorna fanns aldrig. De har aldrig funnits i dem. Så det som hjärnan har gjort där, evolutionärt, är att översätta förväntad känsla, som aldrig fick upplevas, till ihågkommen känsla, som är då lika stor.
Varför då? Jo, för att evolutionärt sett, om du kände att att fälla den där antilopen var så magiskt men när du väl gjorde det så spelade det inte så stor roll, för då borde du vara i en kontext och tänka sig till massa saker. Men om du minns att det var grymt,
när
någon annan säger såhär, två veckor senare, ska vi ut
och jaga en antilop, då kommer du bara säga, ja det var så sjukt bra, vi startade ett bolag, vi gör den här grejen.
Så
vi är ju liksom blinda till vår egen blindhet.
I
att tro att den här grejen kommer göra det åt oss. Och sättet att komma på det här är, när jag väl når, eller har, x,
fyll
i ditt mål så kommer jag känna Y. Så fort du formulerar mål på det det sättet så har du förmodligen fel.
Och det bättre att formulera dem i kontext än hur då?
När jag gör det här,
då mår jag bra.
Då känner jag det här. Så du går direkt på vilka upplevelser, det här kan ju vara intrinsic goals, alltså inre mål, som är i linje med ofta relationer utveckling. När jag har de här samtalen så känner jag som kontakt. När jag får lära mig nya grejer, när jag får testa nya saker, när jag får hålla på med de här sporterna, då känner jag det här.
Inte när jag väl har blivit bäst på den här sporten. Då kommer jag få stå på prispallen och då kommer mitt liv bli magiskt Det är ju som någon barndoms Disney-fantasi att när jag står på prispallen så kommer allting bli värt det. Det är berättelsen av min pappa som är såhär när han var tolv så sa han såhär, jag ska bli världens bästa discokastare.
Det är ju en När jag väl gör en exit
det
är en lite barnslig idé om att då kommer allting bli Hollywood och bli perfekt efteråt.
Jag resonerar jättemycket med det du säger för jag gjorde över sommaren ett ganska stort shadow work och började kolla på massa saker som jag hade förbjudit för mig själv att vilja ha oavsett vad det kan ha varit och just dra isär lite grann en moralisk värdering från det kanske bara det finns massor med personer som tycker det där är jättekors det var bara att mina föräldrar inte tyckte det eller vad det nu kan vara.
Och en av utkomsten av det var framförallt när man pratar om sina livsmål eller livströmmar så är det så otroligt enkelt att falla ner i väldigt endimensionella berättelser som handlar ganska ofta kvantifierat i någon typ av ekonomisk lycka. En av de grejerna som landade för mig, jag får genuint jättemycket lycka av bra konversationer
och
inte då exempelvis av podden för att den i sak ska bli stor eller i sak ska göra någonting annat än att jag vill ha de här konversationerna.
Och det här kom på massa dimensioner ut med livet. Och för mig på lite metaplan så gick det från jag kan vara lycklig om kanske fem, tio år när jag har uppnått massa stora grejer till jag kan rigga livet nu för massa saker som är mer av den här beskrivelsen. Jag tycker om den där stunden. Lära mig saker var en sån sak också.
Jag finner jättemycket glädje i nyfikenhet. Jag vill rigga mitt liv för att ge mig fler stunder till nyfikenhet. En annan sån sak Jag tycker förundran eller awe på engelska är så här fantastiskt som jag kände lite vakuum i mitt liv. Men gud vad det ger mig mycket av. Jag tycker berg för mig blev en sån här jättetydlig grej.
Jag känner förundran i berg. Jag vill ha ett liv där det går att ha mer tillgängligt. Jag vill ha mina barn där med mig. Jag vill vara själv där. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Stockholm för det är inte så jättemycket berg här i Krokan. Precis. Och nu svarar jag mina lördagar med att hajka.
Det är fantastiskt. Poängen är att det finns så otroligt mycket som också är mycket mer här och nu. Precis. Min fru påminde mig. Hon kom nog som det ibland, med den här orossensing-förmågan så kom hon mer beskrivet som en frustration, men i grund och botten så var det en otroligt bra reflektion.
Jag vill ju leva livet nu. Exakt Jag tror vi båda reflekterade över, herregud vad vi har levt livet på hoppet om sen.
vi är så otroligt stöpta i det här. Har jag uppnått mål eller upplevelse mål? Vill jag leva eller vill jag nå? Så vi kommer ju från nå-perspektivet även från förskolan. Snart kommer du nå grundskolan, sen kommer du nå betyget, sen kommer du nå karriär sen kommer du nå pension och frihet. Ekonomiskt oberoende.
ska du bli när du blir stor? Som att din hela identitet, om du ska bli polis eller brandman.
Och som att du ska någon annanstans än nu.
Ja verkligen.
har ju satt det här hela mitt liv också. Jag har verkligen varit i den här nå-grejen Jag sugs in i de här bilderna för framtiden som är roligt stark.
Så jag kan gå omkring mig kanske mycket kamp i vardagen och tyngd Men jag dras mot de här bilderna Där framme. Och det är därför också döden är så jäkla bra. Liksom döden är ju det som gör hade vi levt för all tid
då
hade vi haft det här samtalet oändligt många gånger och det hade inte varit så intressant längre, så oändlighet är otroligt tråkigt samtidigt, det är att någonting är begränsat som gör det väldigt unikt som att vi aldrig att ha det samtalet igen
exakt
så vad är livet, det är liksom, det här är men jag pratar ju väldigt många människor som är intresserade av just lycka och mening och hur bidrar vi och sådana saker men det är ju väldigt få som ens har börjat med såhär first principles, som är såhär vad är livet då, om du har ett lyckligt liv dela upp det, vad är lycka och vad är livet men om du bara definierar lycka men på fel premisser om livet, då kommer du vara helt off hela tiden,
så
vad är livet liksom och här får man ju liksom gå tillbaka till filosofin och börja titta på, vad är, vad verkar det vara liksom, till skillnad från våra berättelser så till att börja med har vi en upplevelse just nu här och nu som är väldigt rik av sinnen och upplevelsen Den som lyssnar på den här podden sitter ju i en kontext och miljö med massa olika sinnesupplevelser men sen har vi en berättelse och berättelsen är det vi kommer få behålla efter den här stunden,
så
snart rundar vi av podden och då kommer vi ha en berättelse om vad betyder den här för oss och vad innehåller den
och
det är ju bara ett fragment, precis som vad gjorde du förra lördagen i ett fragment du minns ju knappt någonting av förra lördagen egentligen du kanske minns någon liksom någon serietidningsversion av en väldigt rik stund många rika stunder Så om man först bara lägger märke till att det verkar vara en grundpremiss i det här och att framtiden är en sån berättelse, dåtiden är en sån berättelse,
de
kommer aldrig komma utan vi är alltid, alltid, alltid i ett nu.
Det är det enda fönstret vi har till livet genom nuet. Då blir problemet, om berättelserna pekar oss bort från stunden,
in
i framtiden och säger att den här stunden inte spelar så stor roll, för du ska någonstans som du ska offra saker för, då börjar det bli en utmaning. För då riskerar det att hamna vid 65, 75.
Ja, det blir ett patologiskt beteende. Och att
vi
kanske
råkar springa ifrån våra barn.
Det
är såhär, våran vardag är deras barn Och det är såhär, holy shit, det är deras barndom. Det här är såhär de formativa, att jag får vara deras pappa.
Jag
är liksom mina grabbars pappa. Alltså, de tittar ju på mig som jag tittar på min pappa, som är såhär, han är ju liksom, wow, vilken kille liksom.
Och att jag inte ens ser det, för jag springer så snabbt så jag ska in i nästa, och det är läggning, och det är mat, och det är disk, och det är det där, och jag ska upp och göra det här, liksom. Så jag tycker Alan Watts fångar det här absolut bäst. Han säger liksom... Vi har tänkt på livet som en resa på väg mot ett mål, mot en framtid och hela tiden jagar efter den här nästa dopamingrejen liksom i början är det klubbor och sen är det en exit och sen är det en Porsche och sen är det den Bentley nere på gatan och vi stannar aldrig upp och ser att det händer aldrig någonting när jag kommer fram jag står här med en tom hand och vill ha något mer så då siktar jag på någonting annat så jag slipper ha den här tomma handen-känslan han säger att det är fel metafor från början, det handlar inte om att du har fel mål, det handlar om helt fel metafor från start, livet är inte en resa mot ett mål han säger att livet är mycket mer en analogi mot musik poängen med musiken, poängen med en låt, är inte att komma fram till slutet poängen med att spela piano är själva spelandet man säger inte att man arbetar piano man jobbar inte piano, utan man spelar poängen med metaforen av att livet är mycket mer som någonting vi gör för dess egna skull
Är
att stunden Är målet.
Du ska ingenstans. Du kommer inte komma någon annanstans än nuet. Så lev på ett sätt som berikar och förstärker den här stunden som du alltid kommer vara fast i.
Det
är därför närvaro är viktigt. Det därför värderingar är viktigt. Det därför relationer och att förhålla oss till helheten blir viktigt. För du är i en stund som är en helhet hela tiden.
Du kommer aldrig komma någon annanstans. It's the only thing liksom. Och om du bara flyr från saker i stunden dina skuggor, din skam, din otillräcklighet då kommer de alltid ligga där och stöka med dig i stunden. Så poängen är att livet är mycket mer som musik. Och syftet är att dansa. Det är att njuta av det. Och det är att dansa på ett sätt.
Att förhålla sig till musiken på ett sätt så att fler kan dansa. Så att fler kan. Du är inte ensam på dansgolvet. Det är inte en bra fest. Poängen är att vidga dansgolvet så andra kan mötas här i stunden och vi kan börja fira livet. Och då kommer grundbehoven in och säger så här, vi behöver äta, vi behöver sova vi behöver se till att dansgolvet och den här byn där dansgolvet Tar plats finns.
Och naturen är där bortom. Så hur börjar vi leva?
Är
det god att se? Musiken och dansen på ett sätt som inte sabbar. Så att imorgon så kommer det så är det trashat dansgolv och vi har haft världens fest och det är PFAS och mikroplastar överallt och våra barn bara fan det här suger liksom. Och den för mig så blir det väldigt på tal om the sacred liksom.
The sacred är den här stunden. Vi ska ingen annanstans än det här. Och jag vet inte vad som är gott i den här stunden. Jag vet inte vad som är godhet i den här stunden. Jag kan försöka testa jag kan försöka känna efter, jag kan försöka lyssna och försöka agera för helheten inte bara för mina intressen utan för dina också, för de som lyssnar och för samhället som vi alla är en del av och som vi kommer att påverka.
Men jag vet inte. Jag har ingen aning. Men att försöka liksom underkasta oss den helheten som vi är en del i nuet som vi är en del av och det är här som liksom Nietzsche hade ju verkligen rätt när han sa såhär Gud död. Och det han menade var att det vi har gjort är att vi har satt Individen främst. Med sekulariseringen så har vi satt, och moderniteten så har vi satt individen På toppen av pyramiden.
Jaget Mig. Om jag sitter i den här stunden med dig just nu, eller vart lyssnaren nu sitter och tänker att den här stunden handlar bara om mig. Istället för att säga nej jag är en del av den här stunden. Så hur kan vi skapa en bättre dans? Det blir liksom ingen bra dans om du tror att allting handlar om dig.
Och du vet vad allt ska vara och hur det ska vara och vad som är rätt och fel. Utan det blir mycket mer lekfullt mycket mer livfullt Det blir en bättre party om vi liksom högnjuklyssnar, testar oss fram och fattar att vi inte ska någonstans Det här är it, liksom. Det är vad vi har. Det är som Bo Casper, de är såhär, livet består av stunder som den här.
Det är allt vi har.
Livet består av stunder som den här. Det här var ett jättefint samtal. Jag är jättetacksam att du kom.
Tackar.
Jag längtar just nu väldigt mycket efter min familj här efter en vecka i Stockholm. Jag bara får jag mina barn. Tack så jättemycket.
Tack. Tack.
Där var vi i mål med dagens avsnitt. Jag tycker det är så sjukt att typ 70% av er som börjar klicka på ett avsnitt lyssnar hela vägen till slutet. Jag så tacksam. Samtidigt så tror att det är bara 20% av er som kollar som faktiskt subscriber på podden oavsett om det är på Youtube eller på Apple Podcast eller Spotify så tyckte du om det här.
subscriba gärna. Det hjälper podden att växa, det gör att jag kan få större och större gäster, det gör att jag kan lägga mer och mer tid i förberedelse Alla de här sakerna. sidan av det, den här podden har ju sponsrats av Grail och det är ingen hemlighet Jag startar Grail. Grail är mitt bolag. Jag tror så mycket på den här framtiden där människa plus AI möjliggör att vi kan göra saker som vi aldrig kunnat göra förut.
Men jag är också rädd för att AI just nu handlar väldigt mycket om att automatisera bort människor. Och jag tycker att vi i maktpositioner vi i ledande positioner vi har ett ansvar för att bygga en framtid som vi själva faktiskt vill leva i. finns kortsiktiga incitament för att bara jobba med automate, automate, automate.
Vi kanske måste göra det. Men låt oss åtminstone spendera lite tid på augment. Det är därför jag har byggt Grail. Så gå till grail.works för att få reda på hur du inte bara kan vara framgångsrik i det kortsiktiga utan på riktigt kan göra en skillnad i din bransch på det långsiktiga. sidan av det, gå till thinkroompodcast.com.
Det är en grej som jag verkligen skulle vilja pusha för. Varje vecka så publicerar jag en långformatartikel på engelska Den är skriven till en väldigt senior publik av ledare och den bygger på vad var det mest intressanta jag lärde mig under den här veckan. publicerar jag på LinkedIn och det publicerar jag på min hemsida thinkroompodcast.com.
Vi ses nästa vecka.
That was Erik Fernholm on ThinkRoom — where exceptional minds think out loud.