Pernilla Otto om 144 timmar på ett löpband och ett samtal om världsrekord, mobbing och hallucinationer

Pernilla Camera

\[00:00:00\] **Johan:** Ibland hör man om saker som är så extrema att man vet knappt ens var man ska börja någonstans Pernilla Otto sprang 144 timmar på ett löpband. Det blev ett världsrekord. Det är så fascinerande men också extremt att jag bara behövde träffa henne i podden. Det här var ett samtal som handlar väldigt mycket om både hur man förhåller sig till mål men framförallt hur man förhåller sig till den här rösten i hjärnan som ifrågasätter varför man gör saker.

Hur saker som mobbning i skolan kan göra att man i vuxen ålder blir ännu mer bekväm I att faktiskt lova sig själv år efter år att gå sin egen väg. Det blev också ett roligt samtal om sömnbrist och hallucinationer. Och jag tror att ni kommer tycka det här blir väldigt fascinerande också. Glöm inte att efter podden växer så kommer vi kunna bjuda in ännu fler gäster.

Precis de som ni skulle vilja ha i det här samtalet. Så prenumerera på den där ni lyssnar på den. Och dela den om ni tycker den är intressant. Välkomna till tankarummet.

\[00:00:58\] **Johan:** Pernilla, välkommen.

\[00:01:00\] **Pernilla:** Tack.

\[00:01:01\] **Johan:** Det här är ett avsnitt som jag tycker ska bli superspännande. Du är av en galning, eller?

\[00:01:07\] **Pernilla:** Ja.

\[00:01:08\] **Johan:** Eller har du i gjort något riktigt imponerande?

\[00:01:10\] **Pernilla:** Folk brukar säga att jag är galen. Jag har väl haft en nyårslöft att bli ännu mindre normal.

\[00:01:16\] **Johan:** där är en underbar ingång på samtalet.

Du har ganska nyligen tagit hem ett väldigt speciellt världsrekord. Ja. Vad var det?

\[00:01:27\] **Pernilla:** Jag sprang sex dagar på ett löpand.

\[00:01:30\] **Johan:** Alltså, det är så sjukt. Hur många timmar var det? 144 timmar till slut?

Ja

precis.

På ett ett och samma löpand?

\[00:01:37\] **Pernilla:** Ja.

\[00:01:37\] **Johan:** Jag tänker, hur mycket är det här egentligen en fysisk fråga Hur mycket är en mental fråga Att springa så långt som du gör.

\[00:01:45\] **Pernilla:** Jag kan ju säga så här, du måste ju ha båda delarna. Men... Är du bara fysiskt stark, men inte metallstark, då kommer det inte komma någon vart.

Är du däremot metallstark kanske något mindre fysiskt tränad så har du större chans att lyckas. Men du måste ju vara tränad, annars går det inte.

\[00:02:06\] **Johan:** Hur ser din förträning ut?

\[00:02:08\] **Pernilla:** Jag tränade, jag fick ju låna hem löpandet till Dalarna där jag bor.

Så jag tränade mycket på löpandet med mindre än jag trodde jag skulle göra, för det var en fantastisk sommar för två år sedan.

Så det var ibland lite svårt att gå in i den där gäststugan. Och så tränade jag på sömnen också väldigt noga.

\[00:02:30\] **Johan:** Vad menar du när du säger att du tränade på sömnen? För jag tänker under själva... På springningen så sov du väl inte alls?

\[00:02:37\] **Pernilla:** Nej, första dygnet sov jag bara korta stunder Det 70 timmar, ett par minuter.

Sen från andra natten, andra, tredje fjärde natten, då sov jag två timmar. Och grejen är att det inte är så lätt att somna.

Du springer och sen ska du somna på beställning.

Och det har ju misslyckats tidigare på ett sånt här lopp fast utomhus.

\[00:03:01\] **Johan:** Och då är det någonting som egentligen gör att du inte klarar det alls

\[00:03:04\] **Pernilla:** Och springer du utomhus då kan du springa och småsova. Det låter sjukt jag vet. Men man kan sova lite mer när hjärnhalvan.

Men på bandet då ramlar du. Och då kan världsrekordet vara över. Och det kan vara 50 meter kvar i värsta fall.

Så jag var ju tvungen att lära mig att sova på beställning.

\[00:03:25\] **Johan:** Vad lärde du dig om det då?

\[00:03:27\] **Pernilla:** Och jag började tänka på det här. Det Pavlovs det här är Beting.

\[00:03:31\] **Johan:** Absolut. Så

\[00:03:32\] **Pernilla:** jag hade olika rutiner. Bland annat hade jag en gul shaker där jag hade proteindryck i.

Så hade jag en madrass bredvid löpandet med samma laken som jag skulle ha i husvagnen som jag hade bredvid löpandet.

Ja just det. Under rekordet.

Och så hade jag viss musik med vågskvalp. Så det här körde jag nästan varje gång jag tränade. Att sista kvarten då började jag göra förberedelser dricka shaker, lyssna på musiken.

Och då lärde jag hjärnan så småningom att ser du shaken, hör du musiken, då börjar du bli trött.

Och det där funkade klockrent.

\[00:04:10\] **Johan:** Ja det gör det.

\[00:04:11\] **Pernilla:** Så till slut när jag blev tillräckligt trött efter någon dag, jag behövde inte ens ta till rutinerna

Nej.

Då kopplar det hjärnan.

Men det var sån skillnad mot när jag gjort det innan.

\[00:04:23\] **Johan:** Ja exakt.

\[00:04:24\] **Pernilla:** Jag har bara legat snurrat.

\[00:04:25\] **Johan:** Ja det köper jag. Sömn är intressant för att det är väldigt många. Framförallt om man talar till den här målgruppen Man ha oregelbundna logistik runt sömnen. Man kanske är ute och reser eller man jobbar in i det sista. Och det är inte samma varje kväll och såna här bitar.

Men sömn är ju någonting som inte bara har förmågan att somna Utan också sömnkvaliteten påverkas väldigt mycket av att det är ganska samma lika.

\[00:04:53\] **Pernilla:** Och här var ju kvaliteten var ljuset.

För att jag kunde ibland tro att jag inte har sovit. Samtidigt så kom jag ihåg att jag hade drömt saker.

Så jag hörde vad som hände runt omkring mig.

Men samtidigt drömde jag. Och då förstod jag ju att jag har ju sovit.

Men det är ju väldigt lätt sömn. Ja exakt. Att hör vad som händer.

\[00:05:14\] **Johan:** Ja, exakt. Kan du få samma sak även i vaket tillstånd Att shit, jag kommer inte ihåg de senaste två timmarna. Jag måste typ ha sovit fast jag ändå inte har gjort det på något vis.

\[00:05:25\] **Pernilla:** Så har jag kunnat göra när jag springer utomhus. Att jag liksom kommer inte ihåg vad som har skett.

Nej

Jag kommer inte ihåg vad jag har sprungit förbi. Och då vet jag att då är det läge att vila lite.

\[00:05:37\] **Johan:** Ja exakt. Kan du ta igenom lyssnarna och mig till den delen? Om man tänker att det här är liksom verkligen en ganska lång period.

Mm.

Ditt mentala mående under en sån här fas? Vad hände dag ett? Vad hände dag två? Jag tror, jag har i alla fall aldrig varit vaken än så länge, eller liksom sovit så lite Så jag vet inte vad som händer efter den här bara, nu är jag jättetrött, så nu till slut går jag och lägger mig på något vis. Vad händer därefter?

\[00:06:09\] **Pernilla:** Dag ett så var jag ju bara glad och pigg och det var kul att vara igång. Däremot jag skulle inte sova första natten.

\[00:06:16\] **Johan:** Enligt plan?

\[00:06:17\] **Pernilla:** enligt plan.

Jag hade bara var sjätte timme hade vi en kort paus i en solstol. Okej. Som jag fick slumra några minuter. Men jag blev lite för trött på natten, första natten.

Och vad jag gjorde då det var att jag ökade farten för att hålla mig vaken.

Okej Så jag bunkrade faktiskt lite viktiga kilometer första natten.

Okej. Men det är ju ett sätt som jag också har lärt mig när jag springer, att är du trött så ökar farten för då liksom pignar man till lite. Ja, just det.

Och sen andra dygnet Då börjar ju liksom Sömntröttheten komma

\[00:06:54\] **Johan:** Hur märker du den från första början Är det mer en fysisk känsla Eller är det mer mentalt Det

\[00:07:00\] **Pernilla:** är lite att man känner att ögonen vill Stängas

Och sen kan det också komma lite mörka tankar Varför gör jag det här Och det var ju tufft Från och med Andra natten när jag fick lägga mig två timmar Och sova i husvagnen Det var ju två på natten Eller halv två Så var det en halvtimme att komma i säng Sen klockan fyra på natten ska du upp Och det är då det som kallas Mörka Det var inte så mörkt för det var i augusti Men ändå Då var det ganska vedervärdigt varje gång att kliva upp.

\[00:07:35\] **Johan:** Jag vet att man kan använda det här när man själv kliver upp och har sovit lite för lite att man kan tänka på dig. Det kan ju inte ha varit den roligaste morgonen.

\[00:07:43\] **Pernilla:** Nej och bandet gick jättesakta för benen lydde inte. Och jag vet att jag stod där och tänkte, nu ska jag stå en dag till på det här bandet.

Och ingenting kommer hända.

\[00:07:57\] **Johan:** Och vad händer när man fortsätter framåt då? För jag antar att blir det är inte bara den rena sömntröttheten utan det blir väl mer och mer trixigt kan jag tänka mig med bara medvetenhet om hur länge tiden går.

\[00:08:11\] **Pernilla:** Och på något sätt så gled jag in och ut ur inte omedvetenhet men jag var ganska, jag har också filmer på det att jag är ganska borta.

Om man såg i mina ögon så var jag inte där.

\[00:08:25\] **Johan:** Det känns som att du har tillbaka på en sån grej. Är det lite obehagligt?

\[00:08:28\] **Pernilla:** Det är lite obehagligt.

Jag hade ju supportrar som hjälpte mig. De fick jobba jättehårt för att hålla mig där. För risken är ju hela tiden att jag trillar av bandet.

\[00:08:40\] **Johan:** Ja just det.

\[00:08:41\] **Pernilla:** Så Joakim som var chefsupporter, han stod och dansade sista dygnet framför mig för att hålla mig vaken.

Så jag glider in och ut ur det där tillståndet. Så samtidigt som jag kan ha vissa perioder som jag känner är borta så kan det vara somliga händelser som är glasklara. Fast så de säger efteråt men hur kan du komma ihåg det? Så det gick verkligen under de här sista dagarna. Från att jag var helt väck och inte kommer ihåg något till att jag kommer ihåg att det var Geting som var där och stödde Och sen hade jag smalben som var på väg att ge upp.

Och det var jobbigt och gjorde att jag aldrig haft så ont. Men det gjorde också att... Jag pingade till lite för att det gick så. Ja exakt. Och det är också märkligt för det har jag på film när de verkligen brakade ihop. Och då när jag fick se det första gången började jag gråta lite.

För att jag kommer inte ihåg det.

Det var helt vett Och det var huvudet sätt att skydda en. Att liksom sortera bort de jobbiga händelser.

\[00:09:53\] **Johan:** Ja exakt. Hur mycket har du fått reda på? Har du haft ett intresse av hjärnforskningsdelen? Vad händer rent biologiskt i hjärnan när man har så lite sömn? Eller är det mer bara det självupplevda för dig?

\[00:10:09\] **Pernilla:** Det är nog mer det självupplevda. Jag vet att min kompis där som var chefsupport, han hade ju forskat mycket i det där. Så han hade ju hört bland annat att det räcker att få 90 sekunder sömn För att reboota lite. Så jag vet sista natten när jag inte hade tid att sova.

Då kollade han när min käke trillade.

Och efter den hade trillat så tog han tid 90 sekunder. Och sen drog han upp mig. Så han forskade nog mer i det där än vad jag gjorde.

\[00:10:41\] **Johan:** Vad består själva världsrekordet av? Är det distans över tid? Det det som är det som är honom.

\[00:10:46\] **Pernilla:** Du ska liksom hinna så långt som möjligt på de här 144 dygnen

\[00:10:51\] **Johan:** Timmarna?

\[00:10:52\] **Pernilla:** Timmarna tack.

Nästa världsregån. Och hos madrinnan hade sprungit 724,25 ungefär kilometer.

Så jag visste att jag behövde slå det.

Och så hade vi en plan på 730 kilometer för att vi skulle ha lite

marginal.

\[00:11:14\] **Johan:** Och vad landade det på?

\[00:11:16\] **Pernilla:** 729,73.

\[00:11:19\] **Johan:** Är du irriterad på den där sista 270-metrarna?

\[00:11:23\] **Pernilla:** Först trodde vi att det var prick 730.

Och det hade varit så kul för min kompis Fredrik som brukar göra mina planer.

Det hade varit så styggt kunna leverera prick. Ja, exakt.

Så det är så här, men det första gången jag inte lyckats med en plan helt För det är lite roligt.

\[00:11:41\] **Johan:** Ja jag förstår det.

Ja, men det en helt annan sak som tycker jag är lite fascinerande.

I de allra flesta sporter så finns det en ganska stor skillnad mellan män och kvinnor. Men inom ultradistanslöpning, för det finns någon kvinna i USA också som bara slår alla rekord. Det verkar som att det här är ett, oavsett hur du väljer att gruppera, så ultradistanslöpning verkar kvinnor ha andra förutsättningar på.

Vet du varför? Det här är inte min värld, så jag kan berätta lite.

\[00:12:13\] **Pernilla:** Det jag tycker att jag har hört,

det är bland annat att det har med psyket att göra lite. Att vi kvinnor kanske har lite mindre bråttom.

\[00:12:22\] **Johan:** Varför bråttom?

\[00:12:24\] **Pernilla:** Lite bråttom men att... Kanske ha större tålamod. Att inte springa för fort i början till exempel Det kan man se ibland på lopp.

Nu generaliserar jag jättegrovt, jag vet det. Men jag har också upplevt

\[00:12:38\] **Johan:** Frågan var ganska generaliserande kanske.

\[00:12:40\] **Pernilla:** Jag har själv upplevt det på lopp. Unga killar rusar iväg. Sen hittar man dem sittandes på en parkbänk.

Så var det på min första ultra.

Då hittade jag några sittande på en parkbänk och pusta.

Som har rusat förbi mig.

Så jag tror att kvinnor har lite mer is i magen.

Och tar lite mer is i. Och sen kan hålla längre.

Sen har jag också hört att kvinnor har en större andel underutsfett.

\[00:13:07\] **Johan:** Ja, som mer reserver på något vis.

\[00:13:09\] **Pernilla:** Sen om det stämmer vet jag inte. Men jag tycker det låter som en ganska logisk teori Så vi har lite att plocka av.

\[00:13:17\] **Johan:** Vad heter hon den amerikanska?

\[00:13:19\] **Pernilla:** Courtney

Doe. Ja exakt Får ni rätt känd Jätteduktig.

\[00:13:24\] **Johan:** Jag är fascinerad. Om man fortsätter ner, var var du mentalt? Jag tänker att finns en intressant diskussion att ha kopplat till att bli vän med och ha ganska tråkigt. Vi lever ju generellt i ett samhälle som är lätt till att bli distraherad av saker.

Jag pratade med en av mina närmsta vänner här för kanske två år sedan. Vi båda sa till varandra, det var inte ett nyårsläfte men det kunde ha varit ett nyårsläfte. Jag vill bli bättre och träna mer på att ha tråkigt. För jag har aldrig det. En av de konsekvenserna var att när jag springer nu för tiden så springer jag utan musik eller någon podd.

Bara för att lite grann lyssna på tankarna. Det händer ju mycket runt omkring och under en lång springning så kanske man gör på massa olika sätt. Jag tänker helt oavsett att du har en ganska medveten relation till just att ha tråkigt.

\[00:14:30\] **Pernilla:** Ja, du måste ju trivas med dig själv ganska bra. Ja. När du springer så här långt.

För att även om du kanske springer med någon ett tag så blir du... Det blir många timmar ensamt.

Så trivs du inte med dig själv så kan det bli väldigt långt jobbigt.

Och sen måste man kunna ha tråkigt. Grejen är att jag har sällan tråkigt.

För jag tror det här med ultralöpning är nog lite min meditation.

För när jag springer så glider tankarna in och ut. Och ibland kan folk fråga mig, vad tänker du på hela tiden? Jag ingen aning.

För tankarna kommer och går. Men ibland kan man ju också få... Bra idéer som bara

\[00:15:13\] **Johan:** ploppar upp. Det är ju någonting med att röra på sig samtidigt som du ostrukturerar tillåtetankarna att bara vara.

\[00:15:21\] **Pernilla:** Men sen kommer det ju mörka stunder med sig själv.

\[00:15:25\] **Johan:** Ja, det kan jag tänka mig.

\[00:15:26\] **Pernilla:** Då man undrar vad man är för någon konstig idiot som utsätter sig för det där.

\[00:15:31\] **Johan:** Vad är det för relation till mål i dagsläget?

\[00:15:35\] **Pernilla:** I dagsläget så har de den Det här med mål Svävat lite. För jag har haft lite tyngre med löpningen.

Okej. Och börjat ha lite sådär tankar. Att måste jag hela tiden ha ett mål?

Kan man inte bara springa. Och liksom. Göra vad som kommer. Springa lite härliga runder i skogen. Och måste jag tävla. Och jag sprang i tävling i helgen.

Och så kände jag bara såhär. Nej vad håller jag på med? Det blir jobbigt så.

Men så går det ju bara en dag eller två efteråt. Och sen. Så är jag ju där ändå och vill ha mål.

Så jag. Nej jag är nog en sån person som.

Tyvärr jag skulle önska att jag var en person. Som bara kan springa skogen och kul. Men. Jag tror nog att jag. Jag drivs av att ha ett mål Så jag sätter gärna mål ganska snart Efter jag har avklarat ett mål

\[00:16:34\] **Johan:** Vad är det som gör att du vill ha den typen av mål och kanske ännu mer de här extrema målen i världsrikå eller extrema uthållighetsfrågor?

\[00:16:44\] **Pernilla:** Jag tror ju dels att det är någon form att jag vill se vad min kropp klarar av.

Hur långt kan jag pressa den?

Men sen undrar jag också om jag har någon liten beroendegen i mig. För jag har ju märkt att när jag springer väldigt långt så börjar jag ju hallucinera.

\[00:17:04\] **Johan:** Ja, berätta mer.

\[00:17:06\] **Pernilla:** Och jag vet hur jag sprang ett lopp i USA förra sommaren med en amerikanska som har provat med droger.

Och då när jag började berätta så här att jag såg lite i synen så där, då sa han det här är det närmaste där du kommer att ta en drog utan att ta en drog Mm. Och det är mycket av det där jag söker när jag springer långt Jag blir nästan besviken om jag inte når det där stadiet där jag börjar hallucinera lite.

Det är av sömnebrist. Man ska ju inte nå lite helst. Men det är något i det där som är spännande.

\[00:17:42\] **Johan:** Det förstår jag verkligen. Jag har hållit på mycket med breathwork genom åren. Inom breathwork framförallt. Det är inte ens i närheten lika långa sessioner. Så långa breathwork sessioner kanske är två timmar långa eller sådär.

Men där kan i alla fall jag hamna i också de här väldigt hallucinierna tillstånden Och det är någonting som är... För mig är det mycket ett komplement till den vanliga världen som är väldigt rationell och väldigt inordnad i saker rösterna och fack. Det är spännande med det som är själväverskridande och det är tankar som sätts igång.

Det är ju någonting som vi som samhälle någonstans är lite dåliga på att se. Dels tror jag att det är mer och mer sällan som folk får de upplevelserna. Dels för att det inte är så vanligt att springa ultramaraton. Det som är inom drogspektrat är olagligt. Det är väldigt ovanligt fortfarande att göra den typen av mer meditationer breathwork som försätter i liknande tillstånd.

Så det är väldigt få som upplevt det. Jag

\[00:18:57\] **Pernilla:** kan ju berätta om en tävling i England som var 40 mil lång.

Och sista natten, vi gick i mål på morgonen, det jag och en kompis som jag hade lärt känna under loppet. Vi var båda jättetrötta. Och då helt plötsligt så såg jag män i kostym.

Och vi var på ett fält.

Och intellektuellt så visste jag ju det var bara jag och Joakim där som han hette, min kompis. Men det var svartklädda män, alltså jättefina i kostym och sådär.

Så jag sa till min kompis bli inte orolig men vi har lite svartklädda män här men de är snälla.

Men hela tiden vet jag ju att det är hallucinationer. Och så fortsatte vi Och så ringer en kompis mitt i natt så jag pratar med honom. Det här var jättekonstigt. Samtidigt som jag pratar med honom då ser jag små spöken i gräset som vinkar på mig.

Och de var jättesöta och glada. Och då säger jag både till han i telefonen och till Joakim, nu är det små spöken som vinkar. Och Joakim sa, det är tistlar.

\[00:20:03\] **Johan:** det är alltid så svårt att sätta ord på det här som är det liksom... Hallucinerande på något vis för att någonstans, det betyder så mycket mer för en men så låter det lite såhär, nästan lite plats när man beskriver det men liksom där och då så kan de här små vinkande spökerna berätta hela liksom galaxens existens om att du är välkommen på planet alltså det kan bli jättestort i ens huvud men till, ja men det var ett sött spöke och liksom den här känslan av att det var snällt det kan vara liksom en så stark intuitionskänsla, känner du igen dig i det?

\[00:20:38\] **Pernilla:** Ja, och när jag berättar det här, jag ser hur det verkligen framför sig är den här natten som var så mörk och det var kallt det var lite dimmigt och det går ju aldrig att förklara riktigt hur det var och sen så liksom glider man ur det där och sen är allting som vanligt igen och sen är det kompisens tur

\[00:20:57\] **Johan:** Ja exakt exakt

\[00:21:01\] **Pernilla:** Men jag har också hört folk som har haft fruktansvärda hallucinationer.

Varit jagade av clowner.

Och jag har ju faktiskt varit förskonad av läskiga hallucinationer.

\[00:21:13\] **Johan:** Vad händer mer i hjärnan under den här extrema trötthets fasen?

\[00:21:22\] **Pernilla:** Det är väl mycket det att man glider lite in och ut. Och man försöker ju fånga sig tillbaka till verkligheten. För det måste man ju. Det inte alltid som på världsrekordet hade jag mina underbara supportrar som såg till att jag åt och drack. Springer jag en egen tävling då måste jag hålla ordning på det samtidigt som jag är sådär trött.

\[00:21:47\] **Johan:** Gud, det måste ju vara nästan omöjligt Ja

\[00:21:49\] **Pernilla:** Och sköter man inte det där Då kan ju tävlingen vara över Så Springer jag långt lopp Då händer det ju att man bara lägger sig i gräset Så får man sova två minuter Bara för att starta om Och man får ju Verkligen pressa sig till att äta Och dricka

\[00:22:08\] **Johan:** Du är inte sugen på det?

\[00:22:10\] **Pernilla:** Nej Efter ett tag så Försvinner lusten Så Man har ganska mycket Praktiskt i hjärnan hela tiden Som man måste klara av Och det kanske är tider du måste passa För att kunna få fortsätta Och det är nog bra att de där grejerna finns För att även om du glider iväg I tanken och försvinner Du måste ta det tillbaka

\[00:22:34\] **Johan:** Det är någonting som ankrar dig i verkligheten Och det kanske är bra För det är lätt att sväva iväg

\[00:22:41\] **Pernilla:** Precis ja Medans det blev ju annorlunda under rekordet för jag behövde ju bara springa och det var ju också skönt det är ju ett annat det blir ju en helt annan sak jag behövde bara röra på benen och jag är en ganska ett kontrollfreak egentligen jag vill ha koll på allting

\[00:23:04\] **Johan:** det är ju lustigt hur i ens personlighet säger du att man är kontrollfreak, hur till synes så att enkla grejer är väldigt tuffa och svåra att lämna över det gäller ju jättemånga chefer också herregud att släppa taget det gäller ju nästan alla chefer, framförallt tidigt i karriären när man går, för man var liksom en specialist på en sakfråga och sen helt plötsligt ska leda andra det är ju två helt olika beteenden jag

\[00:23:29\] **Pernilla:** behövde verkligen släppa taget av allt där ja

\[00:23:34\] **Johan:** Kan du känna dig omhändertagen i det?

\[00:23:37\] **Pernilla:** Ja.

\[00:23:38\] **Johan:** Hur är det då att ha så... Det är en väldigt fin gärning. Alltså om du har... För du hade två dedikerade helpers under sex dagars tid.

\[00:23:47\] **Pernilla:** faktiskt.

\[00:23:48\] **Johan:** Du hade sju stycken? Det är fint gjort att ha.

\[00:23:53\] **Pernilla:** Mycket. Jag hade sex kompisar som var så snälla och ställde upp.

Vad är deras roll?

Dels var det ju att se till att dokumentera hela tiden. Så fort vi behövde stänga av bandet så fort jag klev av.

Då måste de hela tiden skriva upp hur långt jag kommit.

Ta kort på skärmen. Det var väldigt mycket med det där. Och sen var det ju de som såg till att jag åt och drack.

Jag fixade maten. Fixade kläder. Alltså allt praktiskt. Så de gick ju på ett schema för att lösa av varandra. Så de var ju nästan, jag tror de var tröttare i huvudet än vad jag var efteråt.

Och min sambo, han sa ju igår Han kunde ju knappt sova. För de sov en husvagn precis bredvid bandet. Så det lät ju dygnet runt.

\[00:24:41\] **Johan:** Verkligen.

\[00:24:43\] **Pernilla:** Så de skötte allt. Jag sprang bara.

\[00:24:47\] **Johan:** Har du stått på ett springband sedan dess? Eller har du liksom sprungit klart på ett springband

\[00:24:50\] **Pernilla:** Ja jag har nästan sprungit klart Jag har stått på ett löpand. Det här var ju snart två år sedan. Jag tror jag har stått på ett löpand kanske fyra gånger efteråt.

Ja

\[00:24:59\] **Johan:** Det där ljudet är ju någonting jag tänker att efter, det är man ju trött på efter 40 minuter.

\[00:25:05\] **Pernilla:** Ja, det finns nog där i huvudet.

\[00:25:09\] **Johan:** Jag tänker i träningen inför, hur mycket tar... Jag följer exempelvis en kille som heter Rod Edgeley som också är simmare men också gör sådana helt galna... Gud vad det låter nedvärderande när jag säger knäppa och galna.

Jag säger det med en otroligt imponerad underton bara så att det kommer igenom. Men han har simmat runt Storbritannien exempelvis och nu ska han simma runt Island. Jag vet att han gör mycket... Dels... Han är väldigt filosofisk och... Om man gör sådana bedrifter som ni gör så antar jag att man behöver hitta sina system för att förhålla sig till sig själv.

Så han är väldigt stois men han gör också väldigt mycket, vad kan vi lära oss av, i hans fall observera hur du hajar, simmar och biomekanik och sådana bitar. Har det varit ett sätt som du har projicerat nästan intellektuellt kring det eller har det varit mer bara dig och din kropp i hur du tar dig an den här uppgiften?

\[00:26:09\] **Pernilla:** Det är nog mycket mig och min kropp men det är ju en lång process av att förbereda sig. Jag håller ju föreläsningar och där har jag en bild på en hjärna där det står skriva plan, skor löpband, media, energi sömn, alla de här sakerna som behövde komma på plats Förutom träningen jag tror alla de sakerna det är det som får mig sen att lyckas för att jag har under sån lång tid bearbetat det under de här månaderna så sov jag och tänkte på det, jag ska inte säga dygnet runt men alldeles för mycket men jag tror ändå att det är därför jag lyckas, för att jag har under så lång tid levt med det här, så när jag väl står på bandet då var det inte så mycket fråga, kommer jag att lyckas för mina supportrar var det det kommer hon att lyckas tror jag men för mig då var det bara, jag kommer lyckas om jag inte blir sjuk eller kroppen går sönder men annars fanns det jag kan säga att det fanns inte någon tvekan om att jag skulle lyckas och det låter lite kaxigt men jag tror att det beror på Att jag var så, när jag gör någonting, när jag verkligen går inför det, då förbereder jag mig så mycket.

Och det är mycket praktiskt, men det gör att jag blir lugn i sinnet.

Och jag har en tydlig plan som en kompis gör.

\[00:27:49\] **Johan:** Men jag tycker att det är jätteintressant, för det som är mest intressant i det där tycker jag, det är, du beskrev det som att det kanske låter lite skrytsamt.

Jag tycker precis tvärtom, att det finns ju någonting så otroligt häftigt som händer runt personer i personer när det finns en sån här... Jag har gjort absolut allt i form av förberedelser som jag kan göra för att sätta mig i en position att vinna det här. Och det blir mer en fråga om självklart självförtroende än det är en hybris Ja.

Så, jag tycker att det är, och det gäller ju tycker jag de mest imponerande entreprenörer framförallt kanske som man ser att det är så här, ja det finns ett måttet av risk här, jag gör saker som andra inte gör. Men jag tror det finns mycket mindre liksom våghalseri än vad man kanske tror sig lite utanför, att det finns en väldig systematik också och en villighet att gå hårdare och längre än vad liksom snittpopulationen är villig att göra så. Och det ger en rätten på något vis till det här självförtroendet.

\[00:29:03\] **Pernilla:** Och nu när du säger det så har jag faktiskt tagit paralleller till ibland när jag har lyssnat på dokumentärer om företag Företagare som har, eller uppfinnare, folk som har tagit en idé och levt med den kanske sedan de var barn.

Mm. Att de vill utveckla någon bil. Och sen levt med det. Då kan jag känna igen mig i det.

\[00:29:28\] **Johan:** Vad är det mer du känner igen dig i där?

\[00:29:31\] **Pernilla:** Det är väl nästan en liten besatthet

Som jag kan höra ibland hos folk. Att det enda som rör sig i deras huvudbud.

Det är det här.

Att lyckas med den här komponenten Eller affärsidén. De lever med det. Eller vissa lever med det. Från de är barn tills de har förverkligat.

\[00:29:56\] **Johan:** Och det finns ju en fascinerande balansgång av andra, vi varit inne på den lite redan men ju mer unikt framgångsrik på ett spektra av livet du vill vara, ju mer måste du ju offra bland de andra spektrorna i livet.

Oavsett om det är som för många kanske väldigt karriärsframgångsrika så kanske du offras på privata relationer, det är ju ofta kanske att man inte har kvar sitt första giftermål eller du kan offra på den privata hälsan, det är ju många som inte har den med sig i ganska unga år. Jag vet att jag, när jag var 25-33 eller något sådant, jag jobbade extremt mycket, 70-80 timmar i veckan.

Och den tiden vägde jag liksom 15 kilo mer och hade en väldigt udda relation till alkohol som inte alls var hållbar över tid. Men det blir ju lite så när allt du gör är en grej Ja. Då blir du också lite blind för jag tror att om man ska göra någonting så intensivt så måste du tro på värdet av den på något vis sen kan du komma in, i mitt fall så var det liksom kombinationen av, jag fick barn och så kom corona ungefär samtidigt som gjorde att allting blev lite lite lägre intensitet på jobbsidan var väl det som gjorde att vänta nu, vill jag på det här viset offra allting på just den här liksom altaret, och sen får man ju jag tror att alla alla har ju de här historierna i sina liv för grejen är, man vill ju inte, så att man pejlar tillbaka lite granna så det är ju inte att jag inte vill ha någonting av det för jag tycker om att jobba i mitt fall exempelvis jag tycker det är jättehärligt, sen kanske kan tycka att, ja men 70-80 timmar.

Säg att jag jobbar 55 timmar. Alltså det är fortfarande det. Jag kan jobba jättemycket och uträtta jättemycket men jag kanske inte behöver göra bara det. Hur känner du i de perioder? För jag antar att blir i de perioder. Framförallt när du förbereder dig för saker. Det blir ganska mycket bara det.

\[00:32:00\] **Pernilla:** Och det som jag berättade nyss här att jag är lite sådär svajig just nu.

\[00:32:04\] **Johan:** Det kanske är sunt att du är lite svajig just nu

\[00:32:06\] **Pernilla:** Ja tror det. Jag tror kanske att jag behöver det. Att det inte behöver vara så fokuserat nu. Samtidigt som jag får lite såhär, ja men nu är jag 56. Ta er över nu kan jag tycka. Eller kan jag ibland i mina stunder känna såhär, var det här liksom, nej Jag har många år kvar liksom.

Och det som jag kan bli, ibland känner jag till igen mig själv.

För det här kommer ju så sent i mitt liv. Sen kan jag liksom Se tillbaka på mitt liv. Från när jag var yngre. Jag har liksom alltid gjort min grej. Tyvärr till en ganska hög Nu kommer jag bli ganska personlig här.

Jag har liksom gått min egen väg.

Men det har kostat. Jag blev ganska mobbad och så i högstadiet. För att jag gick min egen väg.

Jag gick klädd i David Bowie-hatt. Och var inte riktigt som andra.

Och det sticker ut. Och de som mobbade mig. De gillade mig bara på ett ställe. Och det var fotbollsplanen För där var jag duktig. Men på något sätt tror jag ändå.

Jag hade gärna varit utan det. Men jag tror ändå det har stärkt mig.

På något vis.

Att jag kunnat göra min sak.

\[00:33:28\] **Johan:** Vad har för relation till det? Jag har haft flera på podden som har haft väldigt smärtsamma framförallt tidiga upplevelser i skola och sådana bitar. Det känns som att... Och många, så jag beskriver lite samma sak som du gör, att ja det var väldigt smärtsamt. Jag skulle inte vilja att kanske mina barn gick igenom samma sak.

Samtidigt kanske en tacksamhet över att jag lärde mig någonting där det är i och jag kanske inte skulle vilja ha det ogjort för att det har gett mig andra fördelar senare liksom.

\[00:34:05\] **Pernilla:** Jag kan känna igen mig i det där för att jag kan i efterhand tycka så här, men varför inrättade jag inte mig? Lite i ledet jag hade ju sluppit mycket då.

Men då hade jag gjort våld på mig själv.

Det är där jag landar. Så det jag har fått med mig tycker jag är att man ska stå för den man är.

\[00:34:25\] **Johan:** Jag tycker det är så härligt. För du inledde ju hela samtalet med att nyårsläftet var att jag ska bli ännu mera

\[00:34:30\] **Pernilla:** Gå din egen väg.

\[00:34:33\] **Johan:** Jag tror att det är väldigt många ledare som kämpar med att få vara sig själva. För det är en roll där det också förväntas vara väldigt mycket för andra. Om det är det du har betalt för på många sätt. Där den jag är kanske måste gömma bakom en maske i hög utsträckning.

Men det är svårt. Jag är lite på exakt samma resa Fast kanske lite mer lågintensivt i att försöka grabba tag i... Det kräver ju mycket mod att gå sin egen väg För sin egen skull. Mm. Utan att för den sakens skull bli en egocentrisk skitstövel på något vis. Också kanske mer som en rollmodell för sina barn, för sin omgivning.

\[00:35:23\] **Pernilla:** Där tror jag att min mamma var en viktig del för att hon är ju fullt normal. Hon var ju mamma. Jag hade några få kompisar. Det är ju så, jag har aldrig varit någon som har trivts i stora sällskap som har massa kompisar och gäster, utan jag har mest trivts i att ha ett par nära kompisar.

Och alla älskade ju att komma hem till mig med min mamma för att hon är så speciell.

\[00:35:55\] **Johan:** Var hon ensamstående? Det låter lite så.

\[00:35:57\] **Pernilla:** Mina föräldrar skildes när jag var tolv.

Så jag har liksom fortfarande, jag har bott hos min pappa också men mest hos min mamma.

\[00:36:04\] **Johan:** Jag har flera vänner som har just den här berättelsen om att jag kanske inte kände mig alltid som mest hemma hos mig själv. Men jag hade den här vännen och den här vännens familj som där jag kunde få känna mig trygg Det det här som man liksom vill att ett barn ska känna sig. Vad kommer hända för dig framöver nu?

Du sa att du tvekar, är det så att det kliar ändå Jag tror att kommer fortsätta springa sådär, men att göra den här typen av extrema grejer.

\[00:36:35\] **Pernilla:** Det kliar?

Ja.

Jag sprang en tävling i helgen. Det är Backyard heter det. Det är en utslagstävlingsform.

Så du springer en runda på 6,7 kilometer och det är start varje timma.

Är du inte tillbaka så åker du ut.

Sen är det en person som ska ha sprungit ett varv mer. Och det är väldigt lätt första varven. Sen börjar bli jobbigare.

Och nu blev det jobbigt hyfsat fort.

Och då började jag verkligen tänka, vad håller jag på med?

Är det här? Kan jag inte bara springa för att det är kul?

\[00:37:10\] **Johan:** Det är det som är spännande med att ta saker. För seriöst. Det är också kryddan på något vis. Jag har samma relation till prestation också. Att prestation är som roligast när man går all in.

Sen så är det alltid i balansen mot andra saker. Så helst skulle man ju vilja kunna få göra allting samtidigt

\[00:37:34\] **Pernilla:** Och jag märker väldigt tydligt också. När jag har förberett mig nog. Ja. Som nu den här tävlingen var egentligen bara en träningstävling inför Gotland. Gåloppet är också det. Och då när jag inte har samma insats i förberedelser både mentalt och praktiskt.

Då blir det mycket lättare att bryta

Eller sakta ner.

\[00:37:59\] **Johan:** För att jag är inte där liten ursäkt nästan för dig själv. Ja. Men blir det nästan som ett kontrakt med dig själv när du har gjort förberedelserna rätt. Så blir det som att du inte har rätt att ifrågasätta den här rösten som säger orka vidare.

\[00:38:22\] **Pernilla:** Ja.

\[00:38:23\] **Johan:** Är det så?

\[00:38:24\] **Pernilla:** Ja det blir det. Jag brukar som under världsrekordet. Där var det väldigt tydligt varför jag inte kunde sluta. Jag har tagit hit sju personer De har tagit smittan Det mesta på min skull. Jag kan inte bara säga till dem att jag inte har lust längre. Jag har inte orkat längre. Det går inte.

\[00:38:41\] **Johan:** Gjorde det dig det enklare i praktiken? På

\[00:38:44\] **Pernilla:** ett sätt svårare. För jag hade ju press på mig. Så det är många som har frågat. Men kändes det inte som att du hade en press på dig med sponsorer? Och det var det en liten del.

Men det största var nog mer en morot. Att inte svika dem som har trott på dig. Så det är ju nu som... I sommaren måste jag ju själv hitta den Att nu har du lagt ner så mycket. Både pengar och tid och förberedelser. Kliver du av nu... Trots det här. För då kan jag tänka, hur kommer det att må sen?

\[00:39:20\] **Johan:** Det är ju väldigt fascinerande.

Du behöver ju ta ställning till så mycket de här inre förhandlingarna på sätt som... Man gör ju det även inom näringslivet. Fast jag tror att det är mycket mer lågintensivt över lång tid snarare än att det är så utpräglad, tydlig förhandling under tuffa förutsättningar.

Men jag tror att alla är ju där och förhandlar med Sig själva hela tiden på något vis mellan passion lättiga, inte vilja svika bli stolt över sig själv skulle

Jag nu blir det bara mina åsikter, men jag tycker det är så fascinerande just den här dimensionen där man behöver förhålla sig till de liksom inre röster som säger stopp stopp stopp och klara att liksom segmentera ner dem och liksom hålla kontroll på dem.

\[00:40:16\] **Pernilla:** Och det är något jag brukar prata om, det här att ha ett mål. Det krävs ju nästan om man vill nå någonstans ett mål. Men det räcker ju inte att du har ett mål.

\[00:40:28\] **Johan:** Utveckla.

\[00:40:29\] **Pernilla:** För då måste jag ha ett varför.

\[00:40:32\] **Johan:** Vad var ditt varför?

\[00:40:33\] **Pernilla:** Mitt varför var ju att jag ville ta ett världskod innan jag dör. Att det vore häftigt att göra det då när man är. Ja 54 kan jag fylla. Det var ett.

\[00:40:41\] **Johan:** Mm. Varför ville du ta ett världskod?

\[00:40:44\] **Pernilla:** Alltså det är ju lite sån här egoistisk grej.

Men det är en rolig sak som man aldrig trodde, eller jag har aldrig trott att jag någonsin kommer ta ett världsrekord.

\[00:40:55\] **Johan:** Men går din tanke någonsin till jag skulle vilja ha ett världsrekord i lite vad som helst saksamma eller var det tydligt att det skulle vara någonting fysiskt kroppsligt, uthållighet strävling?

\[00:41:07\] **Pernilla:** Alltså egentligen tillkom det här bara av en slump.

Alltså jag har aldrig tänkt att jag ska ta ett världsrekord.

\[00:41:13\] **Johan:** Det är så fascinerande. Jag tror att en av de grejerna oavsett om man ser det som en bucket list-grej men det finns ju någonting kul. Min bok kom ju lite till av den anledningen.

Det hade varit väldigt kul att skriva en bok innan man dör. Som ofta blir med sådana här saker som egentligen kanske inte har en... Jättebra anledning till sig annat än att det vore rätt kul att testa Så kan det komma en massa positivt ur det. För i mitt fall så sitter i en podd som kommer från boken och det är ena med tre och det finns massa fina bieffekter av någonting som har satt igång lite planlöst men som var lite udda.

\[00:41:53\] **Pernilla:** Och det är ju likadant. Jag sitter ju här på grund av.

Ja.

Och jag får hålla föreläsningar och mina vänner som jag var bra vänner med innan är ju nu liksom vänner för livet.

\[00:42:04\] **Johan:** Ja exakt.

\[00:42:04\] **Pernilla:** Vi minnen ihop som bara är som bara vi kan förstå.

\[00:42:08\] **Johan:** Ja, exakt. Och det är ju som du sa tidigare, det här med att gå sin egen väg.

Jag tror att det finns det finns nog väldigt mycket positivt som man liksom fler skulle kunna uppleva om man var lite mer fin med att säga men gör det. Vad är det värsta som kan hända? Att gå utanför den ramen som ju tyvärr många känner sig ganska ingås i.

\[00:42:32\] **Pernilla:** Så och det är väl också något som jag brukar punktera här, att våga följa sina drömmar.

\[00:42:39\] **Johan:** Vad betyder det för dig?

\[00:42:42\] **Pernilla:** Ja men det betyder ju att jag tar mig själv på allvar. Att har jag en dröm då måste jag ju, om jag tror att det är en dröm som jag kan förverkliga, då måste jag ju ta mig på så stort allvar så jag gör allt jag kan för att nå den där drömmen. Och sen kanske vänner och familj tycker jag är helt jätteklätt.

Och det där kommer du nu inte klara Nu har jag inte hört det. Men man kan ju ändå se ibland att folk undrar vad man håller på med. Men om inte jag följer min dröm då gör jag ju en gång en gång till lite våld på mig själv.

Och kanske ångrar mig när jag sitter där på hemmet.

Att varför provar det inte.

Och det värsta som kan hända jag menar med det här världsrekordet Det värsta som kunde hända det var att jag inte hade klarat det.

Och det hade ju varit en liten sorg. Jag hade väl varit lite ledsen. Men det är inte en kotte som hade kommit fram till mig och sagt vad dålig du var.

Alltså det hade inte varit värre än att man hade blivit besviken i krav.

Och sen antingen på ett igen eller bara inse att nej.

\[00:43:53\] **Johan:** Jag tycker det här du säger om att ta sig själv på allvar är en viktig insikt. För det handlar ju nästan om självkärlek och självrespekt Det är faktiskt så att det är viktigt att inte stoppa under mattan de saker som betyder någonting för en själv.

Bara för att de är lite annorlunda i relation till alla andra. Jag tror att är så många. Det måste ju ha fått så mycket om man tänker på det totala. Man tänker ju gärna på den här, är det någon som tycker jag galen? Jag märkte den gången att de kanske kollade lite annorlunda Ja. Den sätter man ganska stort värde vid, den infyllda personen som kanske reagerar.

Men alla de hundratal som har gett dig high fives och tyckte att gud vad inspirerande vad spännande. Du berättade innan vi satt igång kamerorna att bara en person här igår hade sagt att nu ska jag verkligen förändra min livsstil för att vara inspirerad. Det kan ju ge en enorm förändring på den personens liv där vi ska göra flera år och göra jätteskillnader.

Och de grejerna på något vis, de borstar man av så lite grann Man inte läxa med ja på något vis. Men jag tror att det är viktigt att ta de grejerna på allvar. För det är en förmåga att skapa positiva ringar på vattnet som egentligen spelar roll på något vis.

\[00:45:12\] **Pernilla:** Och det där är ju väldigt sorgligt. Det är ju också arbetslivet.

Om man har kanske utvecklingssamtal med chefen eller någonting. Och så säger de tio positiva saker och så säger de en negativ. Och så går man ut och bara ältar den där saken.

\[00:45:25\] **Johan:** Jag har ju träffat många som sitter i den stolen som du gör, som tog modiga val på det viset som du har gjort och som vi pratar om här, att våga gå sin egen väg.

Väldigt ofta så har man ju ganska mycket rädslor av vad ska andra tänka i början. Men väldigt ofta så skapar det här väldigt spännande liv. Och det ju söderna upplevelser som man inte överhuvudtaget skulle kunna ha fått lyxen att vara i annars. Så jag tror att det är, hur mycket vi lever i det här hyperindividualiserade samhället som helst så tror jag att det är väldigt få som känner att jag faktiskt följer min röst. Man följer någon röst som är förväntad.

\[00:46:07\] **Pernilla:** Men det jag känner att jag verkligen kan bära med mig, det är att jag vet... att jag har lyckats inspirera människor.

Speciellt de som är i min sits. Jag är en långsam löpare. Det är inte konstigt att jag har valt att springa länge. Då behöver jag inte vara så snabb. Så jag har verkligen kunnat visa många i min egen ålder Som inte springer så fort. Att du kan göra stod och dåd.

Trots det. Det gäller bara att du hittar din grej. Eller att, vill du ta ett världsrekord? Hitta något som du klarar av. Det inte svårare än så.

\[00:46:44\] **Johan:** Det är så fascinerande. Jag hoppas verkligen du fortsätter att lova dig själv. År efter år att bli ännu mer galen Det var fantastiskt kul att få prata med dig.

Tack så jättemycket för att du kom.

Och där var vi i slutet av dagens avsnitt Det är lika fascinerande för mig hur många av er som hänger kvar hela vägen till slutet. Om du tyckte det här avsnittet var intressant så får du jättegärna dela den till någon i ditt nätverk som du tror kan ha värde av det. Och vill du följa oss lite närmare så...

Gå över till vår nya hemsida thinkroompodcast.com. Vi har också ett nyhetsbrev där vi kommer fortsätta publicera de insikter som jag får längst med den här resan. Vi finns numera på alla sociala plattformar så ge oss en följ där du tycker att du vill få ditt content. Och så bygger vi den här plattformen tillsammans Tack så jättemycket.